• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 07/30 2019 kl 09:50 -

Cheferna säger upp sig i protest mot den nyutnämnda chefen

Redan innan den nya chefen officiellt var utnämnd hade sex av de tyngsta cheferna sagt upp sig – alla i protest mot den nya chefen, och några innan den nya chefen hann be dem lämna. Nu en vecka senare läser jag att siffran stigit till sjutton av dem. Gemensamt har dessa högt uppsatta ministrar och regeringsmedlemmar att de inte tror på sin nya ledare; Storbritanniens premiärminister Boris Johnsson.

Att inte känna förtroende för sin chef kan det finnas många goda skäl bakom, och situationen som sådan lär bjuda på igenkänning för majoriteten chefer – idag eller någon gång under karriären. I fallet Boris Johnson sägs den nya premiärministern vara en lat, elitistisk, lögnaktig och opålitlig ”clown” och ”circus act”. Men statsmannamässigt undviker nästan alla de avgående cheferna personfrågan och nöjer sig med att ange en sakfråga som avgångsskäl. Johnsons löfte om att Storbritannien ska lämna EU den 31:a oktober “deal or no deal” kan de inte ställa sig bakom. Och det räcker inte med att vägra att stödja ett sådant utfall, de vill också vara fria att motarbeta premiärministern i frågan.

Assuming that Boris Johnson becomes prime minister, I understand that his conditions for serving in his government would include accepting a no-deal (EU) exit on the 31st of October. That is not something I could ever sign up to." Phillip Hammond, Storbritanniens just avgångna finansminister i en TV-intervju

Given Boris’ stated policy of leaving the EU by 31 October at all costs, I am not willing to serve in his government. I believe I can most effectively make the case against a no deal Brexit from the backbenches.” David Gauke, Storbritanniens just avgångna justitieminister i sitt uppsägningsbrev till Theresa May den 24 juli 2019

Det finns de som tycker att alla inom partiet borde ställa sig bakom den nya ledaren och att ministrarnas ”preemptive resignations” och ovilja att ge Johnson sin lojalitet är ”absurd” och skadar Tory-partiet, eftersom varje uppsägning ökar sannolikheten för nyval och gör det ännu svårare för Tory-partiet att få Brexit genomfört. Men jag tycker det är föredömligt hederligt och ansvarstagande med ministrar som ger ifrån sig position och makt för att fritt kunna följa sin övertygelse, och som så självklart tar konsekvensen av att det är oförenligt med chefsuppdraget att motarbeta sin egen chef. Det är också något underbart uppfriskande med politiker – liksom chefer i allmänhet – som sätter nationens (verksamhetens) bästa framför partiets (den egna avdelningens).

I believe that your successor must be free to choose a Chancellor who is fully aligned with his policy position". Phillip Hammonds i sitt uppsägningsbrev till Theresa May, 24 juli 2019

En självklar förutsättning för vilken chefstjänst som helst är att den som har uppdraget måste tro att det är möjligt, och ha förmågan/viljan/övertygelsen att driva verksamheten enligt den riktning som högsta ledningen pekar ut. Annars är man inte lämplig för just den chefsbefattningen. Men som så ofta i chefsuppdraget kan det självklara också vara det svåraste; exempelvis att välja att vara lojal mot sig själv framför att vara lojal sin (nya) chef. 

En nära medarbetare till USAs tidigare utrikesminister John Foster Dulles (1888–1959) sa en gång:

I saw the Secretary of State sitting in his office, wrestling with his conscience. Of course, he won.”

Sannolikt är det inte värst vanligt med politiker som låter samvetet segra. Desto större anledning att glädjas åt de brittiska ministrar som förra veckan lät sig besegras av sina samveten – och som statsmannamässigt lät nationens intressen gå före partiets och den egna makten och positionen. Extra lycka ger vetskapen att det våra toppledare gör är extra smittsamt nedöver chefsleden. 

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela