• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 05/19 2020 kl 01:58 -

De två chefernas oansvariga hot och överdrifter

Min son saknar större ekonomisk förståelse. Han kan spruta en flaska duschtvål i avloppet för att kolla på skummet, han kan kasta äpplet i soporna efter endast en bit för att sen ta en banan – och han kan bli ursinnig för att jag säger nej till att köpa ett par Airpods till honom på väg hem från skolan. Han är sex år och har inte ens en mobiltelefon. 

Hittills har jag lyckats undvika de fraserna jag själv fick höra under barndomen, som ”mamma är inte gjord av pengar” och ”pengar växer inte på träd”. Istället bemöter jag slöseriet med en blandning av logik, passiv aggressivitet och (tomma) hot om det jag tror svider mest, typ ”nu blir det mindre pengar kvar till presenter/”internet till paddan ”. Vid orimliga önskemål som Airpods mitt i vardagen brukar ”det är inte julafton/din födelsedag” funka bäst. I ärlighetens namn känns det sådär, men det ingår trots allt i föräldrauppdraget att fostra, samt lära ut basala ekvationer och enkla sammanhang till individer med naturligt lägre medvetandenivå. Och att tålmodigt orka fortsätta trots att det snarare handlar om principer än realekonomi – för det 6-åringen inte vet är att jag förmånligt nog har privatekonomi till både en extra duschtvål och planerad födelsedagspresent. Enträgen uthållighet krävs, men med tillförsikt kan jag konstatera att den här typen av samtal inte längre förekommer med min 11-åring.

Att statsminister Stefan Löfven och finansminister Magdalena Andersson nu under coronakrisen kör samma fostrande taktik inför Sveriges befolkning som jag inför min minsting är lika irriterande som förvånande. Dessutom kryddar de med mästrande pengar-växer-inte-på-träd-retorik med inslag av domedagspredikan och tomma hot om ekonomisk katastrof. Det känns som ett slag i magen varje gång jag hör det, för till skillnad mot min sexåring vet de flesta i Anderssons och Löfvens målgrupp att Sverige har goda statsfinanser och att undergången inte är nära trots alla stödpaket. 

De båda cheferna gillar varianter på pengar-växer-inte-på-träd-frasen, vilka de häpnadsväckande nog anser vara användbara inför vuxna. Hur många gånger har vi inte hört Andersson säga 

Vi kommer inte att kunna rädda alla jobb och alla företag. 

Stefan Löfven har hittat sin egen variant:

Inget land har oändligt med resurser. 

Det finns inte en enda vettig människa i Sverige – och den stora majoriteten människor är ändå vettiga – som har passerat tonåren som 2020 förväntar sig att staten under några som helst omständigheter kan eller ska ta hand om allt och alla, eller som tror att pengar växer på träd. 

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har gjort mätningar som visar att det som oroar flest svenskar just nu är samhällsekonomin, inte viruset. Över 70 procent oroar sig för framtidens välfärd, så istället för hot om indragna födelsedagspresenter och padd-tid kommer Löfven och Andersson med tomma hot där de tror det ska svida som mest; barnbidrag och äldreomsorg.

Vi måste kunna betala barnbidragen också i december. Magdalena Andersson

När väl krisen är över så har vi enorma behov i vårt samhälle, som inte är kopplade till coronakrisen – inte minst på grund av att Sverige har en åldrande befolkning. Stefan Löfven

Givet landets goda statsfinanser finns det noll sannolikhet för att barnbidragen inte kommer utbetalas i december. Trots det väljer Andersson att använda omsorgen om våra barn som hot, som om vi vore sex år och kan luras hur som helst. Och som om osäkerheten just nu inte är stor nog utan att hon som en av landets främsta ledare också måste spä på den med överdrifter. 

Redan på 1950-talet (tack till Peter Drucker) kom insikten om att en ledares inställning till underställda som obegåvade varelser inte gynnar verksamheten. Det bidrar bara till stötta, kränkta och omotiverade medarbetare som inte tar ansvar och som känner en ovilja gentemot såväl chef som verksamhet. Så jag kan inte föreställa mig en enda normalbegåvad chef i Sverige som i sin ledarroll skulle yttra liknande mästrande och förminskande fraser, eller framföra tomma hot till sina medarbetare på det sätt som Löfven och Andersson gör.

Än mindre att chefer skulle göra det nu under coronakrisen när människor är oroliga nog som det är. Lika lite som en bra ledare ägnar sig åt överoptimistiskt pepp ägnar sig en bra ledare inte till förminskande ord, tomma hot samt att sprida onödig osäkerhet och depp. Det som behövs är kritiskt tänkande ledare som med hela sitt väsen och handlande visar på insikt om stundens allvar. Som dämpar osäkerheten genom att visa förtroende och lyfta allvaret samt krydda det med en strimma hopp. 

I Sverige finns det dessutom avsevärt mycket mer än bara en strimma hopp att krydda med. Givet landets välskötta statsfinanser borde det vara enkelt för såväl statsministern som finansministern att sprida tillförsikten att Sverige har en ekonomi som kommer klara krisen. Men för att de ska kunna förmå ägna sig åt förtroendeingivande realpolitik istället för uppfostrande princippolitik så krävs det ett de släpper idén om dig och mig som obegåvade varelser – som behöver uppfostras likt slösaktiga sexåringar som sprutar duschtvål i ner i avloppet för att kolla på skummet.

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela