• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 10/28 2021 kl 06:37 -

Den djupt frustrerade chefen som kräver att få träffa ”man”

Jag hade en studiekamrat på Handelshögskolan som fräste ”sluta med det socialistiska skitpratet” om jag använde ordet ”vi” i ett svepande sammanhang. Sa jag ”vi tycker…”, ”vi borde…” eller liknande så fick jag på skarpen höra att det skulle vara ”jag” eller ingenting alls. I mitt Facebook-flöde ser jag att hon numera har bytt kulör och är aktiv lokalpolitiker för Arbeiderpartiet (=socialdemokraterna). Ändå undrar jag ofta vad hon år 1993 skulle ha fräst om jag hade ersatt ”vi” med ”man”. Ve och fasa. 

I Sverige har det myntats ett eget ord för man-ansvarsfrånskrivningen; nånannanism

nån·­ann·­an·­ism [‑is´m] substantiv ~en • tendens att skjuta över an­svaret på andra el. på sam­hället

Ett väldigt aktuellt exempel på nånannanism är den senaste tidens dödskjutningar. Alla är lika förskräckta och tycker det är tragiskt, likasom främmande inför ansvaret och att göra mer än att oja sig. Även statsministern.

Det är ett ungt liv som släckts, och jag förstår att han har betytt mycket för många unga människor. Det är tragiskt att ännu ett liv har släckts. Stefan Löfven till SVT dagen efter mordet på Nils ”Einar” Grönberg

Rikspolischef Anders Thornberg anser givetvis att polisen har ett visst ansvar,och i en intervju i Sveriges Radioblir det tydligt hur frustrerad, alternativt förbannad, han är över alla som lämpar över allt ansvar på hans myndighet. När Thornberg får frågan om han ser ett slut på våldsspiralen svarar han:

Nej, vi måste först stoppa rekryteringen till de här (kriminella) nätverken.

Thornberg är långt ifrån den enda chefen i Sverige som på daglig basis förbannar sig över nånannanismen. Men på våra arbetsplatser handlar det oftast inte om huruvida det är ”samhället” som ska lösa ens problem. Det åligger i regel chefen/cheferna eller någon annan avdelning/enhet/människa. Det gäller stort som smått. 

I tjugo chefers sällskap fick jag för en stund sen bevittna när den högsta chefen – chefernas chef – frustrerat och med undertryckt ilska uppgivet basunerade ut (med tillräckligt glimten i öget så att budskapet gick fram):

Man borde, man borde, säger ni och era medarbetare jämt. Vem är denna ”man”? Jag vill träffa ”man” så att jag kan se till att ”man” gör alla dessa saker som uppenbart skulle ha gjort oss såväl felfria som mer framgångsrika. NÄR kan jag få träffa ”man”?!”.

Nånannanismen är ett problem i såväl samhällsfrågor som för verksamheter. Vi behöver ta aktivt ansvar, både som anställda och medborgare – för vårt eget och allas välmående. Och det är vi chefer som ska leda dit. 

Samtidigt som jag nu skriver ”vi” knorrar det till från mitt förflutna. För jag upplevde det inte som speciellt sympatiskt när min studiekamrat fräsande uttryckte sin avsky för ”vi:andet”. Men att hejda ”man:andet” känns avsevärt mer befogat och värdeskapande. Helt enkelt kan vi – jag menar kanske du och definitivt jag – börja med att som chefen ovan, alltid och enträget fråga ”Vem tänker du specifikt på när du säger ”man”?.

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag. 

• Dela