• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 02/20 2013 kl 10:11 -

Den duktiga chefen kommer inte långt

Rörd eller upprörd. Omtänksam eller kall. Glad eller förbannat. Jag har kommit till insikten att det är när jag har befunnit mig i sådana ytterlägen där kontrollen har varit minimal att jag som chef har erövrat störst respekt ifrån ifrån såväl medarbetare och chefer som kunder och samarbetspartners. Visst, lite respekt har jag väl fått genom åren för att jag har varit professionell och kompetent, men att vara duktig ger inte oss chefer det stora skjutset uppåt på respektkurvan!

I Forbes magazine skriver om vad vi chefer behöver göra för att vinna våra medarbetares respekt. Vi ska:
1. Vara autentisk
2. Främja ägandeskap
3. Utveckla potential
4. Skapa en energisk kultur
5. Offra när det är nödvändigt (sacrifice when necessary) Be willing to sacrifice for the greater good of the organization when such sacrifices contribute to everyone’s success.

Om jag minns tillbaka så kan jag se att de cheferna som har erövrat min oförbehållna djupa respekt så är det just de som har varit autentiska och som har offrat när det har varit nödvändigt. Eller ”de har gått i kriget för mig”, som jag brukar säga. Och då inte enbart för mig skuld, men för verksamhetens bästa i ett större perspektiv. Det är dock inte helt enkelt för oss chefer att veta när det är rätt och när det är fel att ”sacrifice”. Viljan kan vara god, men det finns de tillfällen då vi chefer offrar, men blir offer istället för att vinna respekt. Låt mig ge två exempel (I all ödmjukhet är det goda fallet hämtat från egen erfarenhet. Inte för att det är så föredömligt, men för det oväntade slutet.).

Sacrifice – bli et offer
Det är första episoden av Molanders, svt’s efter min mening nya icke-underhållande dramaserie. Den berömda konsertpianisten flyttar hem till Alingsås för att bli rektor på musikskolan. Två lärare bråkar om klassrum och speltider och han samlar dem på sitt kontor med målet att få till en kompromiss. Han kommer med ett förslag och lärare nr 1 svarar att ja jo det kan jag väl gå med på. Lärare nr 2 – den superkompetenta östeuropeiska lärarinnan – svarar kort och enkelt NJET. I nästa mening frågar njet-damen om varför hon ska kompromissa när han som chef har ett så här stort och fint kontor att ”rulla tummarna i” hela dagarna. (Ja, hon sa just så!). Hennes förslag var att chefen skulle kompromissa och låta henne ha sina klasser på hans kontor. Ja, jo, det går väl bra, var världsstjärnans svar. De både lärarna fick det bättre, men de lämnade kontoret med mindre respekt för sin chef. Tanken blev god, men han gjorde sig till offer.

Sacrifice – vinn respekt
En av mina anställda blev sexuellt trakasserat då hon utförde ett utbildningsuppdrag för en kund. Känslan av skam gjorde att det dröjde ett par dagar efter hemkomsten innan hon berättade för mig om den manliga chefen som hade trakasserad henne på det grövsta. Vi snackar trakasserier som är obehagliga, kränkande och som skapar ren rädsla. Jag blev rosenrasande och ville genast ringa HR-chefen som hade anlitat oss för att utbilda ”hennes” chefer. Min medarbetare sa nej. Ingen skulle få veta. Hon ville inte tappa kunden, var hennes argument. Självklart kommer vi att tappa kunden, men eftersom jag syssla med chef- och ledarutveckling och inte är i hallikbranschen så spelar det ingen roll, svarade jag. Hon ville fortfarande inte och till slut kom den riktiga rädsla fram: att få stämpeln som oprofesionell och svagt offer i kundens ögon. En av Sveriges stora arbetsgivare. Jag argumenterade med att vi måste vara lojala med såväl vår uppdragsgivare HR-chefen som den trakasserade chefens medarbetare och chefskollegor. Vi har en professionell och medmänsklig plikt att berätta. Om jag använder ”det är viktigt för er att veta”-argumentationen och inte ”stackars min medarbetare”, kan du då gå med på att jag ringer HR-chefen? Ja, det var ok, sa hon. Jag ringer, går rakt på sak och gör en paus efter att jag har berättat mitt ärende. Jag väntade mig i bästa fall motargumentation och i värsta fall en utskällning. Så sker det jag ALDRIG kunde har föreställt mig. HR-chefen tackar på det djupaste för att jag ringer och vågade att berätta. Den manliga chefen har trakasserat två kvinnor internt på företaget tidigare och han hade fått en skriftlig varning. Detta var ”strike” nummer tre och nu skulle han få lämna. Och gissa vad, en av de trakasserade kvinnorna var HR-chefen själv!

Upprörd och förbannat gick jag i kriget och vann såväl medarbetarens, min egen verksamhets OCH kundens respekt. Jag var styrd av känslor, hade ingen kontroll och var förberett på förlust, men vi vann stort. Inte minst min medarbetare som hittade stöd inte bara hos mig, men kanske främst hos den kompetenta HR-chefen som delade hennes öde. Jag tänker att det är nog just så att det är i ytterlägena vi chefer vinner mest respekt, men inte utan att vi samtidigt tar stor risk. Modet, det är en av chefskapets förtjusningar vi borde snusa på oftare!
 

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela