• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 05/14 2019 kl 01:20 -

Den enda chef som kan stå ut med mig

Sista året på gymnasiet pendlade jag mellan yrkesvalen fotograf, kosmetolog och civilekonom. Trettio år senare minns jag fortfarande vilka knappar min gymnasielärare tryckte på för att få mig att välja ekonomspåret. Tävlingsmänniskan i mig hade svårt att värja sig mot argumentet om den kolossala konkurrensen för att komma in på Handelshögskolan. Fullständigt oemotståndligt var emellertid argumentet att ”en civilekonom är som en potatis, som kan användas till allt”. Frihetslöftet om att alla dörrar skulle hållas öppna genom livet avgjorde mitt val. 

Gymnasieläraren kände mig väl och jag har aldrig ångrat mitt val, men gällande potatisfrågan hade han fel. Ack så många dörrar som har stängts under åren. Jovisst har jag bytt branscher och yrken, men några av mina val har också minskat möjligheterna längre fram. Efter tjugo år som chef är jag exempelvis föga attraktiv som någons framtida medarbetare. Och efter tio år som min egen chef är jag hyggligt o-anställningsbar även som chef. Numera är jag nog den enda som skulle stå ut med att vara min chef, och likaså är jag förmodligen den enda chef jag skulle stå ut med. 

Utan någon som helst jämförelse i övrigt så känner Mark Zuckerberg precis likadant. I varje fall enligt Chris Hughes – Marks studiekompis från Harvard tillika medgrundare till Facebook. I en mycket uppmärksammad artikel i förra söndagens New York Times skriver Hughes – som lämnade Facebook för tio år sen – ömsint och vasst kritiskt om sin kompis, Facebook och sig själv.

”Mark is a good, kind person. But I’m angry that his focus on growth led him to sacrifice security and civility for clicks.”

Mest av allt fastnar jag för Hughes' reflektioner kring det betänkliga med att Zuckerberg aldrig har haft en chef. 

“Outside of a couple of gigs in college, Mark had never had a real boss and seemed entirely uninterested in the prospect.”

När Yahoo 2006 ville köpa Facebook för en miljard dollar ryckte 21-åriga Zuckerberg på axlarna och förklarade sitt beslut att tacka nej: 

“I just don’t know if I want to work for Terry Semel.” (Yahoos vd)

Att Zuckerberg inte har haft en chef ser Hughes som ett allvarligt problem ur ett ansvars- och maktperspektiv. Och han har forskning att stödja sig på. Facebooks globala maktställning där Zuckerberg kontrollerar 60 procent av rösträtterna i bolaget ger Facebook-chefen en enorm och okontrollerad makt, och det leder ofta till maktförgiftning (att fokus på egna behov ökar och mottagligheten för andras sjunker) och moralisk licensiering (människor som anser att de tidigare har gjort något bra ger sig själva tillåtelse att bete sig mindre etiskt i nutid).

“Mark may never have a boss, but he needs to have some check on his power.”

Det Hughes inte tar upp, men som är minst lika viktigt är att Zuckerbergs brist på erfarenhet från rollen som underställd – medarbetare eller chef – också är en förklaring till hans svagheter som ledare. För även av den sämsta chefen får man som underställd lära sig vad man inte ska göra. 

Att få ha en chef – oavsett kaliber – är ett privilegium som erbjuder värdefull förståelse, ny kunskap och utveckling. Forskning visar exempelvis att de mest framgångsrika entreprenörerna i regel är de som väljer att bli sin egen chef först när de närmar sig de fyrtio, och de har gjort ett dugligt antal år som medarbetare och/eller chefer. 

Hughs text är en påminnelse inte bara om det samhällsansvar vi har som chefer, men också om den enorma samhällsnytta vi skapar. Inte bara där vi råkar jobba för tillfället, men också genom alla vi har lett och påverkat under vår chefsresa. Och visst är det också en rätt tjusig tanke att vem som helst av oss skulle ha gjort Mark Zuckerberg till en bättre ledare om han bara i yngre år hade fått privilegiet att ha en av oss som sin chef. 

Jag har haft chefer som jag innerligt uppskattat och jag har haft chefer som jag inte ens skulle heja på om jag mötte dem på gatan. Men jag känner någon form av tacksamhet till dem alla. Och jag är glad att jag nästan var fyrtio år – inte som Zuckerberg de knappa tjugo – innan jag gjorde valet som skulle göra mig till den enda chef som kan stå ut med mig. 

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela