• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 10/25 2016 kl 09:55 -

Den lyxresande unga statssekreteraren väcker minnen från en svunnen chefstid

Att en statssekreterare flyger business class i strid med reglementet är inte alls förvånande. Jag får titt som tät höra berättelser om vd’ar som avnjuter champagne i business class samtidigt som övriga ledningsgruppen trängs bakom skynket på samma flygplan. Det som emellertid förvånar mig är att den flitiga lyxresenären Erik Bromander – statssekreterare hos infrastrukturministern - är född 1977. Att en cheftjänsteman som inte ens hunnit fylla 40 år är så hopplöst otidsenlig överraskar en smula.

Dagens Nyheter: Ministern om statssekreterarens resor: Han har inte följt reglerna

Förr i tiden var chefer och deras underställda nästintill helt separerade från varandra. Vi som är några år äldre än Bromander kommer ihåg ett arbetsliv där cheferna hade egna kontor och våningsplan, egen lunchmatsal, egen parkeringsplats och i vissa fall egna toaletter och egen hiss. Att flyga business class var självklart och cheferna hade sekreterare som avlastade dem från värdsliga och praktiska göromål. De hade finare kläder än sina underställda, de åt lunch och middag på företagets pengar, spelade golf på arbetstid och sist men inte minst så hade cheferna kortare och mer förutsägbara arbetsveckor än sina underställda. Förr i tiden var det hög status att vara chef.

Idag är det inte status att vara chef längre. Såtillvida du inte är vd eller personalchef så finns du inte ens med på listan över Sveriges 100 statusyrken. Delvis beror det på att vi chefer inte förfördelar oss själva som vi gjorde tidigare. Vårt skrivbord är flyttat ut i det öppna kontorslandskapet, vi besöker samma könsneutrala toaletter som medarbetarna, dyra kostymer/dräkter har vi ersatt med t-shirt och jeans och vi åker SJs 2:a klass och trängs på tunnelbanan som alla andra. Allahanda administration slukar idag chefstid och lunchen hämtar vi på Panini. Golfen tröttnade vi på i samma ögonblick som vi bjöd med medarbetarna och jobbmiddag har i dag mer karaktär av bestraffning än belöning. Som grädde på moset har vi chefer numera lyckats skaffa oss längre och mindre förutsägbara arbetsveckor än våra underställda.

Chefer har aldrig varit närmare sina medarbetare än idag. Fysisk och arbetsmässigt, men också när det kommer till privilegier och makt. Det är alldeles lysande när syftet är att gynna verksamheten som helhet genom ökat delaktighet, effektivitet och bättre prestationer. När drivkraften däremot är avundsjuka och en strävan efter att skapa en demokratisk och rättvis arbetsplats är det hål i huvudet. Verksamheter är inte demokratin och livet är inte rättvist. Olika yrken kräver olika förutsättningar.

Att vd’en sitter framför skynket medan underställda nuddar knäna i hakan i ekonomiklass på samma flyg är inte klokt. Att som chef flyga business class i strid med regelverket är hopplöst förlegat. Det är överraskande att en chef som inte engång har haft forna tiders chefsmakt tror att han kan komma undan med det idag. Vi har ihärdigt tränat våra medarbetare till att också de ska se till verksamhetens bästa och aldrig har det varit enklare att anonymt kontakta en journalist eller dela bedrövligheter i sociala medier. Den kombinationen lovar dåligt för alla chefer som inte lever som de lär. Och tack för det.

Vi skakar på huvudet av forna tiders chefstoaletter och vräkiga hörnkontor och vi välkomnar att vi har närmat oss medarbetarna. Samtidigt lider vi av den förlorade statusen. Mindre makt gör chefsjobbet ännu svårare och studier visar att att ha ett jobb som andra ser ner på kan vara stressande. Vi chefer måste våga vara tydliga med att chefsyrket skiljer sig från andra yrken. Och vi måste våga ha andra privilegier än medarbetarna om det är till det bästa för verksamheten som helhet. Kanske är det inte ändamålsenligt att vi sitter i det öppna kontorslandskapet, sannolikt borde vi få avlastning med administrativa göromål och säkerligen skulle vi behöva jobba mindre. Vi lever i en tid där ledig tid och möjligheten att göra som man vill ger hög status. Här tror jag att vi har vårt fönster till att börja lyfta chefsyrket till forna (status)höjder!  

 

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela