• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 03/08 2021 kl 09:20 -

Den mörka skuggan försvinner lovar han, men också att det kommer bli konsekvenser

Jag försöker få de för mig nu bevingade orden att sjunga i skallen varje gång vardagen känns covid-19-på-n’te-månaden-motig. För hur kämpigt är det egentligen om det kommer vara glömt om något år? Glömska var i varje fall det löftet jag fick av historikern och författaren Peter Englund i november. Han sa så här om livet efter coronapandemin:

Den kommer inte finnas kvar som en mörk skugga över vår existens, det vågar jag nästan lova. Peter Englund, Min Sanning, SVT, 29 november 2021

Hans uttalande baserade sig på hur människan historiskt har tagit sig genom ”pest och kolera” – av olika slag. Englund sa också:

Men den kommer eventuellt få andra, praktiska följder. 

Ett exempel han gav var att Spanska sjukan (1918, med 50–100 miljoner döda) blev startskottet för införandet av allmän sjukvård i många länder. Efter coronapandemin tycks alla vara rörande överens om att ”praktiska följder” kommer bli avsevärt många fler Zoom-möten och att tjänstemännen aldrig mer kommer vistas på kontoret fem dagar i veckan. Det är för mig underligt med tanke på att vi rent vetenskapligt vet att omfattande hemarbete ökar produktiviteten på kort sikt, samtidigt som ovärderliga och svårmätbara saker går förlorade; kreativitet, innovation, teamarbete, samhörighet, förtroende och empati. Lägg till utsuddade gränser mellan jobb och fritid samt ökad ensamhet för den som jobbar hemifrån i stor utsträckning – och det blir smått obegripligt att vi chefer inte närmar oss frågan med en lite mer försiktig inställning. 

Om allmän sjukvård blev resultatet av Spanska sjukan, så hoppas jag att vi chefer kommer skapa motsvarande stor samhällsnytta genom att ta oss an den problematiska arbetsbelastningen.  

Arbetsrelaterad stress och utmattning låg på en alarmerande hög nivå redan innan covid-19, men det senaste pandemiåret har problemet – för individer, företag och samhället – nått ännu högre höjder. Sen länge vet vi rent vetenskapligt varför utbrändhet och arbetsrelaterad psykisk ohälsa uppstår, och högst upp på listan finns ”ohållbar arbetsbelastning” som orsak. Vi vet också varför vi inte lyckas hejda den skenande arbetsrelaterade psykiska ohälsan. ”Ohållbar arbetsbelastning” är ett organisatoriskt problem som vi ologiskt och föga framgångsrikt försöker lösa genom individuella ”ta-bättre-hand-om-dig-själv”-medarbetaraktiviteter som yogapass, stegmätartävlingar och hälsoappar.

Enligt en artikel i senaste utgåvan av The Harvard Business Review är bristen på organisationsfokus även förklaringen till att stress och utmattning har fått ytterligare skjuts under coronapandemin. Idag mår 9 av 10 tjänstemän sämre både i största allmänhet och på jobbet än de gjorde innan pandemin. Främsta orsaken till det försämrade välmåendet – och därtill lägre produktivitet och kreativitet – är just ännu högre jobbkrav ochtyngre arbetsbelastning.

Statistiken är sorglig och forskarna kan redan nu se att chefskåren gjorde felet att inte ta sig an problemet med arbetsbelastningen när pandemin kom. Vi skulle ha anpassat den. Att lösa ”ohållbar arbetsbelastning”-utmaningen kräver mycket mer av ägare och chefer än förmågan att beställa stegmätarklockor och hälsoappar. Samtidigt är fördelen och samhällsnyttan så stor att vi omöjligt kan låta bli. Den ohållbara arbetsbelastningen kommer inte finnas kvar som en mörk skugga över vår existens efter coronapandemin. Det önskar jag att jag vågade lova… 

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag. 

• Dela