Den ryggradslösa som inte tar sitt chefsjobb på allvar

”Har du någon gång tvingats ta ställning i en fråga som har kostat dig någonting på riktigt?” Den frågan ställer till slut den uppgivna SvD-journalisten Stina Oscarsson till Sveriges nyblivna kulturminister, Jeanette Gustafsdotter (S). Oscarsson har genomlidit ett längre samtal där kulturministern med floskler, tomma ord och meningspiruetter duckat eller backat på varenda fråga – även de mest banala. Mot slutet av intervjun tycks journalisten befinna sig i ett tomrum, och efter ministerns sista svar finns liksom ingenting kvar.

”Oj. Jag kan inte komma på ett exempel, men det är klart att jag har gjort det. Jag är 56 år.”

Intervjun har valsat runt på tidningarnas ledarsidor där även de mest härdade har upprörts. DN beskriver den som det sämsta intervju en minister någonsin har levererat. Och det tär, för ryggradslöshet och otydligt flum ligger på topp över bedrövliga chefsegenskaper. Vi har alla mött vår beskärda del av det karaktärsdraget bland chefer under våra karriärer.

Det här påminner mig om den tokhyllade tv-serien Succession, om den New York-baserade mediaimperiumsfamiljen Roy. Serien har marknadsförts som en komedi, men humorn greppade jag inte förrän jag nyligen såg serien för andra gången och upptäckte kusinen från landet – den mycket älskvärda och ryggradslösa Greg. Den unga förmågan tar sig snabbt upp i chefs- och familjehierarkin på ett sätt som får Gustafsdotter att framstå som ett unikum av tydlighet, mod och integritet.

När Greg får frågan om han heter Greg eller Craig svara han:

I’ll answer to both. 

Den ultimata ryggradslösheten måste ändå vara att inte ens våga stå upp för sitt eget namn.

Gregs chef Tom är en trakasserande sociopat, och vid ett tillfället tar Greg modet till sig och försvarar sig – tills han i nästa mening backar.

"Shut Up... Sorry."

Greg försöker och missslyckas med att övertyga sin chef om att han faktiskt har principer.

Gregs morfar ger bort hans arv till Greenpeace varpå Greg förtvivlat frågar varför. Morfar som är i bitter moralisk strid med sin bror Logan Roy som Greg jobbar för, svarar:

“Because, you need to take yourself seriously, kid.”

En ryggradslös chef som duckar, flummar till det och håller med den som talar för stunden, tar inte sig själv och sitt chefsansvar på allvar. En sådan chef förtjänar sällan att förlora familjearvet, men chefsjobbet kan hen inte få behålla. 


Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag. 

Till bloggarkivet

Vibeke Pålhaugen

Ett par år efter civilekonomstudierna kom jag till insikten att finansvärlden inte var så stimulerande som jag hade hoppats. Jag gick vidare till en karriär som affärsutvecklare och strategikonsult, och 1999 lämnade jag hemlandet Norge för Stockholm, Sverige.

Jag har varit väldigt förtjust i alla mina jobb, men livet blev som allra bäst efter att jag blev chef! Åren 2003 till 2011 arbetade jag på tidningen Chef, först som vice VD och från 2006 som VD. April 2011 startade jag verksamheten Chefshuset där min ambition är att jag och kollegorna på olika sätt ska bidra till att höja chefers prestationsförmåga och välmående. Plattformen för Chefshuset är min djupa övertygelse om att goda ledare är lösningen på allt.

Chef- och ledarskapsfrågor – högt och lågt – är vad mitt arbete handlar om, och det ger mig den stora förmånen att få möta tusentals chefer varje år. Och det är ofta i deras chefsvardag jag hittar material till mina veckovisa bloggar.

09 06

Det är deras förbaskade chefsansvar att lösa problemet

Av Vibeke Pålhaugen

Vore inte tillvaron som chef och medmänniska alldeles ljuvlig om vi endast hade ansvar för att lösa de problem som vi själva har skapat? Det skulle visserligen kräva kapaciteten… Fortsätt att läsa->

21 04

Sjödén och Lööf, ni ska veta att trappor städas uppifrån

Av Vibeke Pålhaugen

Jag vågar påstå att det på de allra flesta jobb finns ett litet gäng som anser att just deras arbetsplats är helvetet på jorden – och som gladeligen skulle… Fortsätt att läsa->

Mest läst

Läs alla blogginlägg i arkivet

Prenumerera på bloggen

Vibeke Pålhaugen