Det är ingen riksnyhet att två chefer träter

”Intriger och infekterade konflikter i chefsrummen på Alecta och andra storbolag”. Det lovade gott när SvD förra veckan erbjöd något som blivit olyckligt sällsynt inom svensk media; granskande journalistik och långläsning. Och det inom just vårt gebit; chefskapet. Men jag behövde läsa artikeln ett par gånger för att försäkra mig om att det inte handlade om något slags skämt, eller var det bara en inledning till en artikelserie där de faktiska nyheterna skulle komma senare?

Huvudberättelsen i den långa artikeln gäller en konflikt mellan Per Frennberg och Magnus Billing som 2017 var respektive vice vd och vd på pensionsjätten Alecta. Uppseendeväckande nog bygger den enbart på Frennbergs version, men det mest häpnadsväckande är att konflikten består av INGENTING. Den var säkert jobbig för de två cheferna när det begav sig, men samtidig är den så alldaglig att det absolut inte är något att skriva om. Och ännu mindre att läsa om, om man bortser från den snaskiga Hänt-i-veckan-dimensionen att cheferna namnges och att Billing fortfarande sitter kvar som vd på Alecta.

Historien i korthet enligt SvD: Frennberg och Billing hade under 2017 haft en diskussion angående hur IT-verksamheten skulle organiseras. En kväll meddelar vd:n per mejl hur det kommer att bli och Frennberg ”kokade av ilska” över beslutet. I kvällstimmen skickar Frennberg följande mejl till sin chef Billing:

Noll argument, bara diktat. Vem är du?”

Billing svarar några minuter senare:

Din chef. Det är inga argument som jag anger. Jag skriver bara nedan hur det ska bli. Antingen accepterar du det eller så får vi ta en annan diskussion.”

Frennberg tänker nu två år senare att han ”antagligen inte borde ha skickat” mejlet, men han anser att Billings mejl var ett ”större klaverklamp” eftersom Alectas chefsmanualer ”hyllar ett lyssnande ledarskap som gör den typen av ordergivning ovärdig”. Personligen tror jag att Frennberg har ägnat sig åt högst selektiv läsning av riktlinjerna för hur en bra chef på Alecta ska agera. För det som innebar slutet på Frennbergs 22-åriga karriär på Alecta var att han efter mejlväxlingen rundade sin chef och mejlade dåvarande styrelseordförande Erik Åsbrink för att ”berätta om det akuta läget”. Meningsskiljaktigheter i en operativ fråga är självklart inte giltigt skäl att runda sin chef, men Frennberg tycker att Åsbrink ”missuppfattade hans fråga”. Han drog ju bara in styrelseordförande för att han skulle ”medla i konflikten”. Styrelsen valde föga förvånande vd:ns sida och Frennberg fick lämna med 18 månadslöner. 

Frennberg får av SvD frågan om bråket egentligen handlade om IT-organisationen, och han svarar:

Absolut inte. Det var en skitfråga!"

SvD:s ”stora antal” källor bekräftar också att sakfrågan inte var problemet. Frennberg och Billing var två personer med mycket olika personlighetsdrag, men båda var uppskattade och respekterade chefer. Frennberg förklarar sin ilska:

Det kändes som Magnus Billing var en sådan person som pekar på sheriffbrickan på bröstet, för att markera att det var han som var chef."

Lätt oförskämda mejl i kvällstimmarna, chefer som blir rundade, chefer vars personligheter krockar och chefer som provoceras när en chef högre upp fattar beslut man inte gillar. Beteendet är självklart inte bra, men så alldagligt mellanmänskligt att det inte kan kallas nyhet och verkligen ingenting att skriva om. Sveriges största rikstidning har slösat journalistisk granskning på ingenting. 

Jag borde kanske inte provoceras av att SvD skapar krigsrubriker av det triviala i chefsvardagen, men jag är frustrerad över den missade möjligheten. För jag vet att alla chefer som läser detta har långt allvarligare och mer häpnadsväckande historier att berätta än denna. Och framlyfta i ljuset skulle de kunna ha en positiv påverkan på allas våra arbetsliv. Samtidigt vet jag – efter tio år som chef på tidningen Chef – hur svårt det är för journalister att locka chefer att prata om annat än sina framgångar. Och lusten att dela med sig av svårigheter kan knappast ha blivit större efter att ha läst SvD-artikeln. Frennberg får ensam berätta sin version, ändå känns den tysta Billing som den klara vinnaren.  


Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

Till bloggarkivet

Vibeke Pålhaugen

Ett par år efter civilekonomstudierna kom jag till insikten att finansvärlden inte var så stimulerande som jag hade hoppats. Jag gick vidare till en karriär som affärsutvecklare och strategikonsult, och 1999 lämnade jag hemlandet Norge för Stockholm, Sverige.

Jag har varit väldigt förtjust i alla mina jobb, men livet blev som allra bäst efter att jag blev chef! Åren 2003 till 2011 arbetade jag på tidningen Chef, först som vice VD och från 2006 som VD. April 2011 startade jag verksamheten Chefshuset där min ambition är att jag och kollegorna på olika sätt ska bidra till att höja chefers prestationsförmåga och välmående. Plattformen för Chefshuset är min djupa övertygelse om att goda ledare är lösningen på allt.

Chef- och ledarskapsfrågor – högt och lågt – är vad mitt arbete handlar om, och det ger mig den stora förmånen att få möta tusentals chefer varje år. Och det är ofta i deras chefsvardag jag hittar material till mina veckovisa bloggar.

03 12

Tålamodet tog slut, men hans tilltro till högsta ledningen var naiv

Av Vibeke Pålhaugen

Han var så stolt, glad och full av förhoppning för ett år sen när han fick det hedersamma uppdraget att ”få vara med och rädda” den anrika verksamheten.… Fortsätt att läsa->

26 11

Julbordssäsongens tre faser; så undviker du som chef farorna

Av Vibeke Pålhaugen

Julbordssäsongen har sina traditionstunga tre faser, konstaterar jag lite krasst. Först kommer beslutet om det blir det av eller ej med tillhörande ramaskrin oavsett vilket, sen… Fortsätt att läsa->

Mest läst

Läs alla blogginlägg i arkivet

Prenumerera på bloggen

Vibeke Pålhaugen