• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 03/10 2020 kl 06:28 -

Det enda som är värre än en överoptimistisk statsepidemiolog är att han får jobbet att leda landet

Som tjänsteman och mellanchef på en mindre myndighet har han tilldelats rollen som ledaren att ta nationen Sverige genom coronakrisen. Det är helt obegripligt, och han är förmodligen lika förvånad och missnöjd som vi andra.

Anders Tegnell, statsepidemiolog vid Folkhälsomyndigheten hade kunnat bli för coronakrisen vad Lottie Knutsson på Fritidsresor blev för tsunamikatastrofen. Men allmänheten ser honom inte som en trygg, tydlig, tillförlitlig och förtroendeingivande ledare och landsfader, och kritiken mot honom och myndigheten är svidande. Självklart är det inte heller rätt att förvänta sig att Tegnell ska axla rollen som landsfader, men i brist på att någon folkvald statsledare kliver fram har uppdraget nu hamnat i mellanchefens knä. 

Som pappa till en rebellisk tonåring är Tegnell rena drömmen. Fadern som bekymrar sig över att undersåten ska begränsa sig, bli ängslig och oroa sig i onödan. Och ve och fasa kanske till och med bli hysterisk – enligt svenska mått – genom att hamstra pasta och begränsa sitt sociala umgänge efter sportlovet i smitthärvan norra Italien.

Att tona ner allvaret och oron för coronoaviruset är tydligen Tegnells främsta prioritet. Förra veckan kom han exempelvis med det glädjande beskedet att smittkulmen skulle komma i lördags, men under helgen behövde han backa på det. Han hade varit överoptimistisk.

Jag var lite för optimistisk. Jag hade inte tänkt på eller förstått att det kan ta några dagar i systemet innan fallen dyker upp här i Sverige också. Det är inte bara inkubationstiden som gäller, utan man måste lägga på ytterligare några dagar innan de blivit registrerade och diagnosticerade här i Sverige." Anders Tegnell, statsepidemiolog vid Folkhälsomyndigheten till Aftonbladet, 8 mars 2020

Tegnells positivism är ju både gullig, glad och trevlig för vem gillar inte en optimistisk chef? Jag. För är det något jag inte vill ha 2020 så är det en överoptimistisk, förminskande och mästrande statsepidemiolog som leder landet. 

Tegnells uttalande i helgen visar på att självinsikten är det inget fel på, men lärande tycks det vara klenare med. På Aftonbladets följdfråga om peaken då kommer hamna på måndag eller tisdag denna veckan i stället svarar Tegnell med lika orubbad optimism och säkerhet att ”Ja, eller nergången börjar då”. Överoptimistisk igen, för istället för kulmen kom i tisdags beskedet från Folkhälsomyndigheten om att de höjer risken för allmän spridning av coronaviruset i Sverige till högsta möjliga: ”mycket hög”.

Forskning visar att medan optimisten inte minns tidigare misstag och därför sannolikt kommer att upprepa dem, så bär pessimisten med sig sina och använder dem till att fokusera på, lära av och förstå nya problem som dyker upp. Pessimister hindras inte av idealistiskt och förutfattat tänkande.

Att Tegnell lockas till överoptimistiskt tänkande är dock inte alls konstigt. Såväl samhälls- som ledarskapsidealet idag är det positiva tänkandet. Så till den överdrift att forskningen beskriver det som kultliknande, och visar att chefer ofta helt omedvetet blir blinda optimister som subtilt dränerar, förminskar och urholkar medarbetarnas energi, idéer, potential och ansvarstagande. 

Att förmedla optimism och en känsla av hopp är utan tvekan en avgörande ingrediens i det goda chef- och ledarskapet, eftersom det är gynnsamt för engagemanget och produktiviteten. Men den blinda optimismen – den utan realism och förankring i verkligheten – är optimismens elaka tvilling. Blinda optimistchefer fattar dåliga beslut på bristfällig information och undermåliga förberedelser, och ägnar sig åt tvångsmässigt oroa-dig-inte-you/we-can-do-it-peppande utan att visa på större förståelse för situationen. Resultatet blir att deras förtroende skadas samtidigt som engagemanget och produktiviteten i organisationen sjunker.

Jag vill inte ha mästrande pepp. Jag vill ha en kritiskt tänkande ledare som med hela sitt väsen och handlande visar på insikt om stundens allvar. En Churchill-under-andra-världskriget-ledare som lyfter allvaret och kryddar det med en liten strimma av hopp.

Now this is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning." Winston Churchill, 1942

Att förvänta sig ett Churchillskt statsmannaskap av Tegnell vore lika sjukt som att ge honom uppgiften att leda landet genom coronakrisen. Vi borde dock kunna förvänta oss att en mellanchef på Folkhälsomyndigheten tillika statsepidemiolog har kunskapen och förståelsen för att människor ur ett psykologiskt perspektiv inte vill bli mästrade och förminskade. De vill visas förtorende att kunna hantera sanningen, bli sedda och få sina upplevelser validerade. 

One of our deepest human needs is to be understood and heard, and I think we need that a lot more than we need motivation or positivity.” Liz Wiseman, CEO Wiseman Group, Silicon Valley-baserat ledarskapsforskningsföretag

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela