• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 06/11 2019 kl 02:09 -

Ditt omöjliga chefsuppdrag bemöter din chef med axelryckningen att ”det är ditt jobb att lösa”

Alla är trötta, otåliga och mer än redo. Jag står i ett hav av sommarklänningar och fintröjor, flätor och vattenkammat hår. Kyrkobesöket är avklarat, fikat framdukat och lärarna har som vanligt uträttat miraklet att också i år både hinna och orka med årets alla göromål för att slutligen kunna skicka barnen ut på sommarlov – med varsin ömsint skriven personlig hälsning på vägen. Vi klassföräldrar överlämnar den sedvanligt sent påkomna och med stress inköpta presenten till pedagogerna, och oavsett vad det blev så känns den i det stora sammanhanget ynkligt otillräcklig.

En liknande känsla av att det som erbjuds är otillräckligt upplever också majoriteten av lärarnas chefer – landets skolledare och rektorer. Men för dem skavar det nog rejält långt oftare än bara vid den årligt festpyntade sommardagen i juni. 

Lärare liksom omsorgs- och sjukvårdspersonal i allmänhet är de yrkesgrupper med mest stressrelaterad ohälsa, och för närvarande är just lärare den mest utsatta gruppen av alla i Sverige. Som konsekvens flyr de inte främst sin arbetsplats, de flyr sitt yrke. De har – liksom rektorerna – förstått att arbetsmiljöproblemet är en strukturfråga och inte beroende av vilken skola de jobbar på. 

Mer än 37 000 av landets 200 000 lärarutbildade i Sverige idag väljer att inte utöva sitt yrke. Samtidigt är lärarbristen akut i hela landet. Förstå chefsfrustrationen. Lika förtvivlande måste det vara att kraven på elevresultat, kvalitet och administrativa göromål höjs, samtidigt som de ekonomiska resurserna sänks. Resultatet är att de av dina medarbetare som inte lämnar går på knäna och att alltför många hamnar i sjukskrivningar på grund av stress på jobbet. Och samma personer som med sina beslut ger dina medarbetare omöjliga förutsättningar är de som gör digs om chef personligt ansvarig för att lärarnas arbetsmiljö är för dålig. 

Du har till leda försökt att förklara för dina chefer att uppdraget omöjligt går att lösa med tilldelade resurser, men du får bara till svar att ”det är ditt jobb att lösa”. Du visar på statistik över den arbetsrelaterade psykiska ohälsan, sjukskrivningar, alla som lämnar yrket och bristen på behörig personal – men svaret är fortfarande ”det är ditt jobb att lösa”. En omöjlig ekvation och ett moment 22, förutsatt att du inte kan uträtta mirakel.

Vad gör du? Du kan starta ”Skolledarupproret” som rektorerna Linnea Lindquist och Anna Pilebro Bryngelsson gjorde för någon vecka sen, och som redan har fått hundratals chefsföljare. Målet är att tillsammans med lärarna i "Lärarupproret" driva genom förändringar. Eller du kan som Maria Jarlsdotter berättade i SvD i helgen lämna chefsuppdraget i protest mot de villkor dina medarbetare behöver jobba under och som du görs personligt ansvarig för. Oavsett vägval är det viktigast att som chef göra något annat än att sitta still i båten. 

Det är helt avgörande att vi täpper till glappet mellan krav och resurser, och vi måste gå tillsammans med lärarna för att driva igenom de nödvändiga förändringarna.” Linnea Lindquist

Chefsvardagen innehåller alla sorters utmaningar och knepigheter, och en rimlig dos av ”det är ditt jobb att lösa” kan alla chefer leva med. Men när du upplever att uppdraget har passerat gränsen från att vara en rejäl utmaning och till att bli omöjligt så kan det tyckas självklart att din chef möter dig med något annat än ”det är ditt jobb att lösa”. Lika självklart är det att du som chef i inte bara biter ihop och tröstlöst tar på dig ansvaret att uträtta någon annans mirakel. Men eftersom det självklara inte alltid är det mest sannolika mänskliga beteendet så gläds jag enormt över rektorernas val. De ska hyllas för att de väljer att inte bara bita ihop – till förmån för sina medarbetare och mest av allt för våra barn. 

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela