• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 08/30 2016 kl 03:04 -

Chefer som stör sig på unga, bortskämda och slöa medarbetare

Jag tänker att de måhända ångrar. För hade de förstått att rapporten skulle nå allmänheten hade de väl inte argumenterat på en så låg nivå och med ett språk så likt det vi känner igen från de sociala mediernas hetsiga kommentatorsfält? Sydsvenskan skrev diplomatisk att Migrationsverkets revisorer använder ett ”ytterst ovanligt klarspråk” i sin beskrivning av orsaken till myndighetens problem.

Migrationsverket koras år efter år till Sveriges näst mest ogillade myndighet (efter Arbetsförmedlingen). Senaste åren har verket också som bekant haft en extrem höjning i arbetsbelastning och antal anställda har ökat med 45% sen 2015. Mitt i det hela har – inte så förvånande - verkets produktionstakt inom asylprövningen sjunkit. Migrationsverkets interna revisorer fick uppgiften att ta reda på varför. Rapporten läckte till medierna och tog stor plats i fredagens nyhetsflöde.

Den interna granskningen kom fram till att allt är de nyanställda curlade 80-talisternas fel. Rättelse, de lägger inte all skuld på den curlade generationen. Också deras föräldrar är medskyldiga till Migrationsverkets försämrade produktionstakt. Några citat från rapporten och internrevisorerna:

Den långsamma handläggningen beror på att de unga medarbetarna jobbar för långsamt. Till skillnad från sina äldre och lika slöa kollegor lägger de tid på fel saker.

80-talisterna har infört ”en ny kaffelattekultur” där de ödslar tid på att skapa trivsel för människor i kris.


Och 80-talisterna tycker – som i stort sett hela svenska arbetsstyrkan – att de saknar någon att prata om sitt jobb med. Och de vill utvecklas och gå framåt.

Ovan är några av de skäl internrevisorerna ger till varför Migrationsverket sjunker med 80-talisterna. Jag lider med Migrationsverkets operativa chef Mikael Ribbenvik som i fredags kommenterade rapporten med att ”det är inget som för verksamheten framåt” och att ”slutsatsen är dessutom helt felaktigt”. Det är lätt att hålla med Ribbenvik. Rapporten gynnar verkligen inte Migrationsverkets redan sargade rykte. Och självklart är inte problemet de sen länge utflugna och snart medelålders 80-talisterna och deras föräldrar. Ribbenvik vet och vi vet att helt krasst så ska fingret pekas på verkets högsta ledning och cheferna. Som i alla organisationer vilar allt ansvar på dem. Ineffektiviteter, felrekryteringar, bristande introduktion och vägledning, otydliga roller med mera. Cheferna sitter på ansvaret och kan aldrig skyllla ifrån sig på medarbetarna. 
 

Statistisk borde omkring 10% av asylprövningens cirka 1 900 anställda vara chefer. Om 34 av 190 chefer i tillägg till ”HR-folk” (som internrevisorn föga charmant kallar dem) lägger skulden på 80-talisterna så vore den en statistisk anomali om inte väldigt många fler i samma grupp tycker likadant. Och det är ju inte bra. Generationskonflikter är synnerligen ogynnsamt för en organisation, men Migrationsverket är långt ifrån ensam om att brottas med utmaningen. 

Vi chefer som har hunnit kliva över medelåldersträcket gör klokt i att försöka komma ihåg att det är varje ny generations uppgift att försöka förändra där företrädarna har gett upp eller inte förstår. Det kan vara förbaskat svårt, men mitt bästa recept för att förmå möta kommande generation med nyfikenhet och generositet är att läsa två artiklar från tidskriften Time på temat 25-åringar och hur de kommer bli som chefer. Den ena är skriven i 1967 och den andra 1975. Det är alltså 40-talisternas inträden på jobbmarknaden som beskrivs.

Från 1967: Om 40-talisterna som 25-åringar
Never have the young been so assertive or so articulate, so well educated or so worldly. Predictably, they are a highly independent breed, and—to adult eyes—their independence has made them highly unpredictable.

Today's young man accepts none of the old start-on-the-bottom-rung formulas that directed his father's career, and is not even sure he wants to be A Success. He is one already.

Från 1975: Om 40-talisterna som 30+ chefer
As they rise in company ranks, these junior executives are presenting some unusual challenges to their bosses, who have had to accommodate new life-styles and non-negotiable demands for increased personal attention, intensive career planning, openness with information.

On the job, they are still ready to challenge authority by asking many more questions than their predecessors did—or do. Today there is more questioning of decisions and more resistance. The young guys are less afraid to confront power, and they argue their cases better. Older managers talk about this in terms of insolence because their comfort level is being disturbed.

These youthful managers place a high premium on their lives away from the job. "What's important now," says Bruce Bernard, 30, who has just been promoted by Shell to division petroleum engineer, "is quality of life more than how fast you move up in the corporation."

Managers aged 27 to 35 are not only more determined to enjoy their personal lives but also more socially aware.

Ser ni ser, de unga 40-talisterna beskrevs av Time precis på samma sätt som Migrationsverket i den interna rapporen nu beskriver sina 80-talister. Minus det oprofessionella språket och skuldbeläggande av föräldrarna, förstås.

Det är kanske en trist tanke att historien visar att ungdomens glöd är sig lik och att den tyvärr tynar bort med åldern. Men samtidigt, det är inte små förändringar 40-talistarna hann åstadkomma under sin tid. Jämställdhet, mångfald, miljöfokus, lång och delad föräldraledighet bara för att nämna något. Vi 60-talister och 70-talister har några år kvar att glöda, men vi gör klokt i att släppa till de snart medelålders 80-talisterna så att också få brinna.

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela