• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 08/20 2019 kl 12:04 -

Ekström duckar sitt ansvar och hånar sin chefskår

Allt är helt nytt; människorna, miljön och arbetsuppgifterna. Ändå var sonen Jonathan fullkomligt bekymmerslös då han i måndags började i förskoleklass. Söker jag på ”nollan” på Skolverkets hemsida får jag frågan Menade du: nolla? Vettigt nog har de hittat ett bättre och mindre numeriskt namn på skolåret före första klass. 

Samma sunda förnuft borde landets högsta skolchefer ha tillämpat när de år 2013 bestämde sig för att ”ge lärare karriärmöjligheter och att stärka elevers lärande och resultat”. De gav satsningen namnet ”Förstelärarreformen”. Den går ut på att den som rektorn anser är ”extra yrkesskicklig inom sitt ämne” får titeln förstelärare alternativt karriärlärare, samt ett lönelyft om 5 000 kronor mer i månaden. Den stora gruppen lärare som inte anses ”först” och ”extra yrkesskickliga” kallar sig raljerande för andrelärare, sämrelärare, sistelärare eller ännu värre för de otidsenliga ordvalen bjuder in till lika olyckliga associationer som att det är nollor som går i nollan.

Som chef måste du befinna dig väldigt långt från (lärar)golvet för att inte kunna föreställa dig vilken onödig split ordvalen skulle skapa inom medarbetarkollektivet. Sen påstår jag inte att reformen hade blivit någon större succé med ett annat ordval heller. För forskning visar tydligt att högre löner i sig inte ger bättre undervisning. Och när det gäller förstelärarreformen specifikt så visar studier från Göteborgs universitet bland annat att

• lärarna anser att förstelärarreformen var orättvis, och att den skapade hierarkier i lärarrollen. Det var inte en (löne)avundsjuka lärarna sinsemellan som beskrevs som det största problemet. Ilskan var snarare kopplad till skolledningen.
• det finns inget som visar att satsningen på förstelärare lett till förbättrade skolresultat.

Men skam den som vänder. I slutet på sommaren beslutade regeringen att förstelärare på skolor i socioekonomiskt utsatta områden nu ska få 10 000 kronor extra i lönekuvertet från och med augusti, i stället för nuvarande 5 000. 

Förstelärarreformen har kritiserats av både forskare och skolvärlden, och utbildningsminister Anna Ekström (S) konfronterades i veckan med att det finns en risk att kompetent personal – som inte är förstelärare och ”extra yrkesskickliga” – slutar, eftersom de känner sig undervärderade på sin arbetsplats. Hon svarade: 

Det är arbetsgivarens ansvar att se till att lönesättningen blir bra i hela kollegiet.”

Vore jag rektor och skolledare – som är arbetsgivarna i Ekströms perspektiv – skulle jag ha blivit alldeles tokig. För det är lika hånfullt som det är upprörande att Ekström inte tar sitt eget ansvar. För det är hon och hennes företrädare som har skapat förutsättningarna som gör det omöjligt att bedriva en lönesättning som blir ”bra för alla”; medarbetare och elever (skolresultat). I varje fall om vi ska förlita oss på forskningen. 

Lönesättning är en av de sysslor som ger chefer mest ångest. När jag föreläser för chefer i ämnet brukar jag visa fempunktslistan ”Dina förutsättningar att lyckas med löneprocessen”, där punkt 1 och 2 är de som oftast saknas och gör livet surt för cheferna. 

1) Tydlig och genomtänkt lönemodell och -policy med transparenta icke-godtyckliga lönekriterier,och 

2) Att lönemodellen och -policyn är känd för och accepterad av medarbetarna. 

Att som chef bedriva en framgångsrik lönesättning utan dessa två punkter är inget mindre än ett chefsmirakel. Och det är just vad Ekström förväntar sig av landets skolledare; ett mirakel. 

Ett ännu större mirakel vore det om Ekström med några tusenlappar mer i lön till 15 000 (förstelärare) av landets 200 000 lärare kunde köpa sig ur ”skolkrisen”. Chefsuppdraget är mycket knepigare än så och att förbättra arbetsmiljön och förutsättningarna i skolan är en svårare, men garanterat mer framgångsrik väg. 

When we constantly ask for miracles, we're unraveling the fabric of the world. A world of continuous miracles would not be a world, it would be a cartoon. – Douglas Coupland

Ekström gör det skamlöst enkelt för sig och försvårar den redan tuffa uppgiften att attrahera och behålla bra chefer och medarbetare i skolan. Själv skulle jag önska att jag kunde känna mig lika bekymmersfri som Jonathan inför den skolvärld han nu kliver in i och ska verka, utvecklas och växa de närmsta tretton åren. 

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela