• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 11/06 2012 kl 07:13 -

En bra chef är som en potatis

Utan en tanke på framtiden hade jag spontant över en lunch sagt upp mig från vd-uppdraget på tidningen Chef. Efter tio år. Jag var inte värst orolig. Lite förändring skulle smaka bra. Ett par veckor senare besökte jag en av landets mest välrenommerade chefsrekryterare. Jag var redo för nytt spännande chefsuppdrag! Rekryteraren sa: ”Du kommer inte få ett enda erbjudande utanför mediabranschen. Så är Sverige – du är brännmärkt. Jävligt nog.” Jag har känd honom i åratal, så lika lite som jag överraskades av att han så osentimentalt dömde ut mina chanser så tvekade jag på hans sanning. Jag hade fått stämpeln ”mediachef”, medan min egen identitet var ”chef” och ”civilekonom”. Av olika skäl hade jag en stark önskan om att lämna mediabranschen och framtiden var plötsligt inte lika ljus.

Jag möter varje vecka chefer och inte minst hr-chefer som är frustrerade över chefsrekryterarnas relativa ointresse och underskattning av vår chefs- och ledarskapsförmåga jämfört med vår specialist- och branschförmåga. Nu är inte chefsrekryterarna ensamma om att ta för lätt på vikten av ett gott chef- och ledarskap. Det gängse i Sverige är att hylla specialist och -branschförmågan (det skiljer Sverige från många andra länder). Konsekvensen blir att arbetsmarknaden för oss chefer blir kraftigt begränsad och att många chefer sitter fast i fel chefsuppdrag. Varför det har blivit så kan ha sina orsaker, men jag undrar om inte vår egen bristande stolthet över våra chef- och ledaruppdrag kan vara en viktig förklaring?

Känslan av stolthet har inom psykologin varit ett ignorerat område, men senaste tjugoåren har det förändrats. Idag vet man att stolthet är en väldigt viktig social komponent. Stolthet är den av alla våra känslor som har den starkaste statussignalen. Forskning visar att människor tenderar att associera uppvisande av stolthet med status oberoende av sk hierarkisk tillhörighet. Enkelt sagt: et stolt restaurantbiträde på McDonalds’ kommunicerar högre status än en skamful hög chef på Ericsson. Stolthet ger status och respekt, men det har också andra fördelar. Forskning visar att stolta personer uppfattas som mer dominanta och styrande, men också mer sympatiska och trevliga. Och sist men inte minst påverkar stolthet vår uthållighet och sannolikheten att lyckas med en uppgift. Allt det här vet vi ju redan vi chefer och därför jobbar vi så hårt för att våra medarbetare ska vara stolta över sina jobb. Tyvärr har jag dock inte mött en enda verksamhet som strävar efter att bygga stolta chefer.

Kommer ni ihåg barndomens träningspass? Vi var 8 år och tjatade på tränaren att det var orättvist att han inte själv sprang upp den tunga snöiga backen han tvang oss att springa. Knattetränaren förklarade tålmodigt att hans förmåga att springa i backen inte skulle påverka våra fotbollsresultat alls. Han hade en annan uppgift. Innan vi fyllde 9 år hade vi fattat skillnaden mellan att vara fotballspelare och fotbollsledare och det var sluttjatat. En mycket kompetent direktör på en av Sveriges storföretag berättar hur han på sitt senaste ledningsgruppsmöte hade fördelat ett antal arbetsuppgifter till sina chefer då en chef mot slutet hade frågat: ”Vad ska du göra då?”. De övriga nickade snabbt sitt stöd till frågan och alla stirrade på direktören. Han var oförberett och hade till slut harklat fram ”Jo, ja självklart. Jag kan göra det här och det är….”. Han skulle självklart ha svarat som knattetränaren, men det skulle ha gjort denna historia ovanlig. Är inte den enkla sanningen att det som skiljer knattetränaren från oss chefer är att han har större stolthet och respekt för sitt ledaruppdrag?

I Norge har man uttrycket ”en civilekonom är som en potatis, han/hon kan användas till allt”. Lika sant är det att ”en bra chef- och ledare är som en potatis, han/hon kan användas överallt”. Om vi chefer köper det och vill åstadkomma en förändring så behöver vi börja med oss själva; bli stolta över våra uppdrag (torde inte vara svårt, vi har mer än tillträckligt att vara stolta över!). Gör vi det följer våra medarbetare med och när det lir på förhoppningsvis även chefsrekryterarna. Tänk vilka möjligheter framtiden då kommer att erbjuda oss chefer!

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela