• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 10/08 2013 kl 10:30 -

Frågan du inte vill ha som chef

Jag satt på kontoret och bokstavligen klamrade fast mig i skrivbordskanten. Min irritation var omöjlig att dölja. I dörröppningen stod en av företagets höginkomstagare som väntade svar på sin fråga om reseersättning. Den kommande lördagen skulle nämligen hälften av personalen för tredje gången på sin fritid ägna förmiddagen åt att arrangera en kanondag för barnen i det värdiga projektet ”Barn till ensamma mammor” på Fryshuset. Min medarbetare skulle ta sig in till stan från sitt landställe i skärgården och önskade milersättning. För att hjälpa utsätta barn. Jag samlade mig och svarade med ett ord: ”Nej.”

Som chef har jag ofta varit irriterad, ni vet, så där så att det kryper i hela kroppen. Jag tycker mig ha blivit något bättre med åren, men fortfarande finns det saker som triggar igång ett hetsigt kliande. Då jag i helgen läste Forbesartikeln ”10 things you should never say to your boss”  kom jag att fundera på vad chefer i Sverige inte vill höra från sina medarbetare?

Eftersom jag har förmånen att känna så många fina chefer, så mejlade jag och frågade 100 chefskompisar vilka frågor/uttalanden från medarbetarna som får det att krypa i deras chefskroppar. Mycket rolig och igenkännande läsning har det varit senaste dagarna!

Det gör dock inte stor nytta att du och jag och alla andra chefer vet vad som irriterar oss. Vi vill ju få slut på eländet och då behöver vi involvera medarbetarna! Tankeläsare är ingen, så med en ambition om största möjliga tydlighet kanske det inte vore så dumt att berätta för medarbetarna vad som irriterar oss? Med nyttan i fokus förädlade jag därför svaren till till ”Chefens tio budord”. Fritt för dig att göra om och fylla på! 

Jag uppskattar personer som respekterar andras tid.

Det kryper i min kropp när jag hör saker som:

• ”Har du en minut?” (betyder egentligen ”har du en timme nu på studs?”)
• ”Kan jag störa dig?” (det har du ju redan gjort)
• ”Jag ser att du är upptagen, men kan du titta på det här?”

Jag uppskattar personer som ser kopplingen mellan rättigheter och prestation.

Det kryper i min kropp när jag hör saker som:

• "Jag vill prata om min lön, det har hänt saker i mitt privatliv som gör att jag måste lyfta den frågan."
• ”Min kompis som också är projektledare har mycket mer i lön än jag.”

Jag uppskattar personer som räknar in såväl plus som minus.

Om vi i samband med konferensen bjuder på middag så kryper det i min kropp om jag får höra:

”Får jag räkna arbetstid på kvällen på konferensen?”

Om du har avtalat bort övertidsersättning mot 30 dagars semester så kryper det i min kropp om jag efter ett handfull timmar övertid får höra:
”När kan jag ta ut min övertid?”

Om du har arbetstid 08.30-17.00 men inte sällan kommer in vid 09.00 och tar lite längre luncher nu och då, så vill jag gärna inte höra:
”Jag arbetade till 17.30 tre dagar förra veckan, när kan jag kompa ut övertiden?”.

Jag uppskattar personer som kan prioritera sin egen tid.

Det kryper i min kropp när jag hör:

• ”Vilken tid får jag till det här, eller ska jag jobba gratis?”
• ”Var ska jag ta den tiden?”

Jag uppskattar personer som inte kommer med hot.

Det kryper i min kropp när jag hör saker som:

• ”Jag har fått ett annat erbjudande, men jag vill ju helst stanna kvar om ni matcher deras löneerbjudande.”
• ”Om jag inte får x SEK mer i lön så säger jag upp mig.”

Jag uppskattar personer som gör som vi har kommit överens om.

Det kryper i min kropp när jag hör saker som:

• ”Du, den deadlinen jag hade i förrgår, blir det bra om jag lämnar på måndag?”
• ”Jag vet det skall vara klart imorgon men jag hinner inte.”

Jag uppskattar personer som inte försöker göra mig till ansvarig för deras liv.

Det kryper i min kropp när jag hör saker som:

• "Hur har företaget tänkt utveckla mig?"
• ”Jag har känt mig så omotiverad på sistone.”

Jag uppskattar personer som inser att livet inte är rättvist och förstår att det inte är rimligt att alla ska få lika oavsett situation, behov och prestation.

Det kryper i min kropp när jag hör saker som:

• ”Det är inte rättvist att…”
• ”Varför fick Kalle och inte jag…?”

Jag uppskattar personer som talar för sig själva och inte gör sig till självutnämnt språkrör för kollegor.

Det kryper i min kropp när jag hör saker som:

• "Jag vet att det egentligen inte är min sak, men jag måste få berätta att Janne..."
• ”Alla tycker….”
• ”Ingen vill att…”

Jag uppskattar personer som tar ansvar för sina egna relationer.

Det kryper i min kropp när jag hör saker som:

• ”Jag kan inte samarbeta med den personen.” (implicit: ”Vad ska du som chef göra åt det?”)
• ”Kan du prata med Pia, hon….”

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela