Gustav Fridolin – sannolikt en medelmåttig chef

Helt krasst är vi chefer nästan alla medelmåttiga. Omkring 8 av 10 gör en rätt genomsnittlig chefsgärning enligt normalfördelningsläran. Vi gör vårt bästa, anstränger oss för att inte gå i för många fallgropar och försöker snabbt klättra upp igen de gånger vi ändå oundvikligen faller. Vår ständiga strävan är att lyfta eller i vissa fall kanske till och med lämna genomsnittet. 

Med (den statistiska) insikten att alla omöjligt kan vara bäst borde tillvaron som ”ofelfri” medelmåtta alstra en känsla av vilsam förnöjdhet. Och lika viktigt; en generös och välvillig inställning till andra genomsnittliga chefer.

Jag kan inte riktigt säga vad jag upplever vara den största bristen; förståelsen, nöjdheten eller generositeten – men den sistnämnda blev uppenbar förra veckan då Gustav Fridolin meddelade att han inte kandiderar till omval som språkrör för Miljöpartiet. Den nyheten renderade genomgående negativa kommentarer kring Fridolins chefsgärning. Det skrevs och talades om den ökända kolbiten, (fel)hanteringen av en underställd som vägrade skaka hand med kvinnor, en annan som umgicks med turkiska nationalister samt allt Fridolin inte fick till som partiledare och utbildningsminister.

Att såväl organisationen som omvärlden kritiskt recenserar chefers gärningar när de sitter på posten är en absolut nödvändighet. För lägger vi godsidan till så är all chefsfeedback en välvillighet med syfte att åstadkomma förbättringar. Jag ser dock varken välmening och ännu mindre verksamhetsnytta i att recensera gärningen till chefer som lämnar (annat än för HR och chefen som ska putsa på den nya kravprofilen). Det lämnar bara den unkna smaken av att sparka på någon som inte längre har möjlighet att vare sig göra bättre ifrån sig eller försvara sig.

Givet Fridolins låga förtroendesiffror var det ett bra chefsbeslut att lämna istället för att tvinga kongressen att välja bort honom. Men att Fridolin trots hård strävan och de bästa intentioner gjorde felsteg eller inte lyckades åstadkomma tillräckligt i just chefsuppgiften att vara partiledare och minister gör honom inte nödvändigtvis till en usel chef. Mer sannolikt är Fridolin en helt genomsnittlig chef liksom (nästan) alla oss andra.  


Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

Till bloggarkivet

Vibeke Pålhaugen

Ett par år efter civilekonomstudierna kom jag till insikten att finansvärlden inte var så stimulerande som jag hade hoppats. Jag gick vidare till en karriär som affärsutvecklare och strategikonsult, och 1999 lämnade jag hemlandet Norge för Stockholm, Sverige.

Jag har varit väldigt förtjust i alla mina jobb, men livet blev som allra bäst efter att jag blev chef! Åren 2003 till 2011 arbetade jag på tidningen Chef, först som vice VD och från 2006 som VD. April 2011 startade jag verksamheten Chefshuset där min ambition är att jag och kollegorna på olika sätt ska bidra till att höja chefers prestationsförmåga och välmående. Plattformen för Chefshuset är min djupa övertygelse om att goda ledare är lösningen på allt.

Chef- och ledarskapsfrågor – högt och lågt – är vad mitt arbete handlar om, och det ger mig den stora förmånen att få möta tusentals chefer varje år. Och det är ofta i deras chefsvardag jag hittar material till mina veckovisa bloggar.

13 11

Veckans tre bedrövliga chefsnyheter

Av Vibeke Pålhaugen

Tre chefer försatte mig i ett tillstånd av djup (chefs)bedrövelse förra veckan. Jag är rätt likgiltig till dem som personer, men speglingen i ett större chefssammanhang… Fortsätt att läsa->

06 11

Norléns misslyckande säger inte mycket om hans chefsförmåga

Av Vibeke Pålhaugen

Jag känner medlidande med Andreas Norlén i hans chefsuppdrag. Talmannen har under två sega månader försökt ”samsa” ihop en ledningsgrupp för nationen… Fortsätt att läsa->

Mest läst

Läs alla blogginlägg i arkivet

Prenumerera på bloggen

Vibeke Pålhaugen