• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 01/23 2018 kl 02:45 -

Fyra chefer avslöjar sin oförmåga att ta ansvar

Hur många gångar de senaste veckorna har jag inte tänkt; ”Det här är inte sant!?”. Att följa nyheterna har lämnat känslan av att vara fången i en dålig Norgehistoria utan slut. #metoo drabbade inte det norska arbetslivet lika snabbt som det svenska. Först i december slog det till på riktigt. Och medan det i Sverige var mediabranschen som fick ta den största smällen, har det i Norge blivit politiken. Inget parti undantaget. 

Det är inte själva historierna om sexuella trakasserier och övergrepp som överraskar. Ej heller hur många år det har fått fortgå med såväl den egna chefens som chefskollegornas vetskap. Det ligger i #metoos globala genomslagskraft att berättelserna saknar större nationell variation. Det är chefernas agerande mitt i krisen som är helt obegripligt och genomgående uselt. Som norska är det inte utan en viss Quislingkänsla jag nu skriver om misären i mitt hemland, men chefslärdomarna är för allmängiltiga och avskräckande för att kunna låta bli. 

Blind förnekelse och fingerpekande…

Det började med Arbeiderpartiet, där senaste veckornas chefsagerande får tv-serien House of Cards att likna ett Bolibompa i jämförelse.

I mitten på december avslöjas att partiet har fått in flera anmälningar om att partiets vice ordförande – Trond Giske (52) – vid flera tillfällen har haft ett kritikvärdigt beteende främst mot yngre tjejer i ungdomsorganisationen. Partiledaren Jonas Gahr Støre tar omedelbart sin närmsta underställda chef i försvar; ”han har inte gjort något opassande” – trots att Gahr Støre erkänner sig ha hört rykten om Giskes beteende i många år. Giske har dessutom vid flertalet tillfällen både formellt och informellt fått tillsägelser om sitt opassande beteende, och den norska tidningen Dagbladet skrev om det redan 2008.

Giske bestrider inte anmälningarna, men under bästa sändningstid beklagar han i en tv-intervju – inte sitt beteende – men att någon ”har upplevt det som opassande eller obehagligt”. Han beklagar att de unga partikollegorna – flera av dem i tonåren – har upplevt hans påstridiga sms nattetid och att han har tvungit sin tunga ner i deras hals som obehagligt.

Giske sjukskriver sig med förhoppningen att saken ska ebba ut under julledigheten, vilket inte sker. Bevakningen fortsätter och de interna partistriderna eskalerar. Det läcker som ett såll från interna möten och chefer i översta skiktet av partiet attackerar varandra hej vilt. Det blir två krigande falanger; de som tycker att Giske måste gå och de som vill att Giske ska få stanna.

Efter nästan fyra veckor kommer Gahr Støre fram till att han väljer att tro på de tiotals kvinnorna som har anmält Giske. Trond Giske tvingas avgår, och Gahr Støre får några pluspoäng bland folket för att han (äntligen) agerar. Men så förstör han det med att hävda att allt är hans företrädares fel. Men att peka finger på företrädaren är alltid en dålig strategi, och synnerligen om du tog över för 3 ½ år sen och din företrädare är den allmänt uppskattade Jens Stoltenberg. Självklart har Stoltenberg ett ansvar, men Gahr Støre har haft 3 ½ år på sig att göra något åt saken. Och istället för att dissa, har Gahr Støre hissat Giske inom partiet. 

Någon borde ha informerat mig…

Erna Solberg – statsminister och partiledare för Höyre – fick självklart återkommande frågor om tillståndet inom hennes parti, då det blåste som värst kring Arbeiderpartiet. Vi är fläckfria, svarade hon. Sådant otyg – som är en konsekvens av dåligt ledarskap – har vi tagit bort för länge sen. Vi har nämligen regler och rutiner på plats, bedyrade hon. 

I söndags informerade Solberg på en extrainkallad presskonferens om att partiet de senaste tio dagarna har fått in 21 anmälningar fördelat på 12 personer. Tio av anmälningarna gäller riksdagsledamoten och ledaren för ungdomspartiet Kristian Tonning Riise som avgick den 10 januari. I alla år från 2013–2017 har partiet fått in anmälningar gällande Tonning Riise, och hans beteende var så allmänt känt och notoriskt att ett lokallag förbjöd honom att komma på besök, medan andra etablerade rutiner för att skydda sina kvinnliga tonårsmedlemmar mot Tonning. Men i Tonnings fall liksom i många andras följde inte ansvariga chefer Solbergs regler och rutiner.

Solberg säger på presskonferensen att hon inget visste, och att ”partiet har svikit sina medlemmar”. Då Solberg under december hävdade partiets fläckfrihet visste hennes närmsta chefer inom den högsta partiledningen att det bara var en fråga om dagar innan deras egna skamfläckar skulle nå pressen. Trots det valde de att inte informera Solberg eftersom man inte ”stör” en statsminister med ”vad som helst”. Först den 9 januari – dagen före Tonning Riises avgång – informerades statsministern. Och Solberg ser inte att hon hade något personligt ansvar att ta reda på hur det stod till – trots #metoo-vågen och Arbeiderpartiets hårda medfart.

Solbergs bristande ansvarstagande upprör. Djupt oroväckande är också bilden av en statsminister som utövar ett ledarskap där hennes närmsta chefer inte tycks våga ge henne dåliga nyheter. Inte ens när de vet att sanningen oundvikligen kommer hamna på tidningslöpen.

Nä, det har jag inget minne av…

”Säg inte mer. Ju mindre jag vet desto bättre, det förstår du.” Så bemötte Fremskrittspartiets partiledare och koalitionsregeringens finansminister Siv Jensen och hennes närmsta män varslen de för flera år sen fick, om att Ulf Leirstein – som sitter i den högsta partiledningen – hade skickat hårdporrbilder och trekantsexinbjudningar till minderåriga pojkar i ungdomsorganisationen.

Leirstein avgår i januari när händelserna når allmänheten, och samtidigt drabbas Jensen och hennes närmsta män av allvarliga minnesluckor. Nä, hon har inget minne av att hon vid flera tillfällen ska ha förelagts varsel med mejl och sms-bevis om den underställda chefens förehavande. Nu blickar vi framåt, är Jensens inövade svar till journalisterna som frågar om varför partiledaren inte tog sitt ansvar redan för många år sen.

Jag är inte förgripare, jag är offer…

Förra veckan gick Trine Skei Grande – Venstres partiledare och koalitionsregeringens kulturminister – ut med uttalandet ”Jag är ingen övergripare”. Efter intensiva rykten i sociala medier såg hon sig till slut tvungen att klargöra. Under ett bröllop 2008 hade den då 38-åriga Skei Grande i berusat tillstånd haft sex i en kornåker, med en 17-åring. Händelsen uppmärksammades av övriga bröllopsgäster. Men eftersom den alkoholpåverkade tonåringen inte var medlem av partiet och han hade passerat den sexuella myndighetsåldern, ansågs hon sig inte ha gjort något fel.

Nordmännen fick mycket mer information om Skei Grandes privatliv än de någonsin hade önskat, och viljan att ”vända blad” för att citera den svenska kungen var stor. Men så kommer det fram att Skei Grande har tystat ner pojken som nu har blivit man, och anpassat historien till sin karriärmässiga fördel. Till nyhetsredaktionerna och statsministern säger hon att det var pojken som hade dragit henne med sig bakom ett hus och hoppat på henne. Hon målar upp bilden av sig själv som ett offer och pojken som förgripare. Pojken som har blivit man mår så dåligt av Skei Grandes skuldbeläggande av honom att han bryter sin tystnad. Skei Grande visar med största tydlighet att det enda hon förmår att ta ansvar för är sin egen rygg.

Och just här har vi den röda tråden. Partiledarnas och övriga partitoppars totala oförmåga att ta ansvar för mer än sin egen rygg och fulla fokus på att rädda sitt eget skinn. Solberg uttryckte i söndags oro för att det som har kommit fram senaste veckorna skulle ”påverka norsk politisk integritet och rekrytering” eftersom förtroende är skadat. Hon har därför bjudit in alla partiledarna till ett möte. Låt oss hoppas att de har sina egna bristande ledarskap – i ett större perspektiv än #metoo – högst upp på agendan.

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela