• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 12/04 2013 kl 09:58 -

Görans småsinta ärlighet

Min chef var lite som Fredrik Lindström. Minus intellektet. Finansdirektören var välbärgad, ståtlig, anglofil och vältalig. Jag var en obetydlig och understimulerad nyutexaminerad ekonom på hans avdelning. Jag sysselsatte mig själv med att göra en analys. Rapporten hamnade på vd:ns bord och han plockade upp mig, startade ett projekt och gjorde mig ansvarig. Trots min ringa betydelse för bankens finansavdelning blev min chef Geir-Ove vansinnig. Han kallade in mig på sitt kontor och skällde ut mig för min illojalitet. Sin egen chef – vd:n – vågade han inte ge sig på.

Ett par månader efter utskällningen var det dags för finansavdelningen att tacka av mig. En viktig parantes i historien är att jag den hösten hade gått ned 15-20 kilo. Kollegorna och jag såg mycket fram emot avtackningen då Geir-Ove var en synnerligen skicklig och underhållande talare. Det är mer än femton år sen nu, men jag kommer ihåg hans minnesvärda tal ordagrant. Så här gick det:

Den Vibeke vi ser här i dag
är inte den Vibeke som började för ett år sen.
Blir hon smalare nu
blir hon som ett provrör.

Det var det hela. Mina gapande kostymklädda kollegor visste inte vart de skulle fästa blicken och tystnaden var smärtsam. Men Geir-Ove talade sanning. Jag hade blivit för smal och han gillade verkligen inte mig. Alla kände till vår chefs missnöje med mitt val av ny chef, men alla hade förväntat sig en smula oärlighet. Det fick de inte, och den stora ledaren blev i ögonen på sin personal väldigt liten.

Jag kom att minnas denna händelse efter förra veckans ”Veckans brott” på temat Thomas Quick. Till och med Göran Lambertzs största anhängare måste ha gapat sig genom de tillsynes evighetslånga tv-minuterna. Vilket självmord som ledare. Jag tänker inte på hans åsikter, men bara på hans beteende. Då tror ni måhända att jag syftar på att:

• Hans motiv är fullkomligt i sin otydlighet – ingen tycks förstå vart han vill.
• Om inte Dan Josefsson och Leif GW Persson har Oscarsklass på sitt skådespeleri så ljuger Lambertz om sakfrågor genom hela intervjun.
• Han döljer sina egna åsikter bakom ”vi” och ”alla”.
• Under hela intervjun visar han en unik oförmåga att lyssna.

Nej, jag tappade mitt förtroende för ledaren och justitieråd Lambertz långt tidigare i intervjun. Efter hans första mening faktiskt, i minut 7.05:

Camilla Kvartoft: Sture Bergvall gick, han vill inte träffa dig. Har du någon förståelse?
Göran Lambertz: Ja, jag har inte så stor lust att träffa honom heller.

Bästa Lambertz, du är justitieråd i Högsta domstolen. Bergvall är psykpatient på tjugoandra året och möjligen ett offer för såväl en vård- som en rättsskandal. Lambertz, det rätta svaret på frågan var ”Ja”. Punkt. För att få förtroende som ledare behövs impulskontroll och förmågan att vara ”the greater man/woman”. Allt annat skapar en osäkerhet bland de vi har som ambition att leda. Ledarskapet förutsätter alltså en portion återhållsam oärlighet. Vi behöver inte gilla alla vi ska leda lika mycket, men vi måste gilla alla vi ska leda. Eller vi behöver åtminstone ge sken av att vi gör det, hur svårt det än kan vara. Det kallas att vara professionell.

Min chef Geir-Ove valde småsint ärlighet framför professionalitet med försvagad förtroende som ledare som konsekvens. Samma val gjorde Lambertz i tisdags. Utan jämförelse i övrigt!

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela