• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 09/13 2016 kl 02:59 -

Hans Vestberg ställde HR-direktören den förbjudna frågan

Frågan är desperat och förbjuden, men samtidigt välbekant för chefer som har varit med en stund. De flesta av oss har som Ericssons sparkade vd Hans Vestberg någon gång haft frågan på tungan: ”Vad krävs för att du ska stanna kvar?”.

Det krävs inte större empatiförmåga för att känna in den klump i magen Vestberg måste ha fått då HR-direktören sa upp sig 2014. Enligt SvD var hon efter fyra år less på Ericsson-uppdraget och Sverige. HR-direktören ville flytta hem till USA. Företaget stod inför ännu en omgång av nedbemanningar och timingen var som den brukar vara usel.

Oss chefer emellan så vet vi att den där klumpen i magen säger fint lite om hur begåvad eller betydelsefull personen som vill lämna är för företaget. Frågan kan dyka upp i huvudet även när det är en lågpresterare som vill sluta. Det är tanken på vad andra ska tänka och slitet att behöva hitta och introducera en ersättare, som i vissa lägen kan få den bästa av chefer att känna desperation och slinka ur sig den förbjudna frågan: ”Hur mycket ska du ha för att stanna kvar?”. I Ericsson HR-direktörens fall var svaret på frågan att hon för 10 msek i bonus och rätten att göra jobbet på distans från Kalifornien gick med på att stå ut i två år till. Och enligt SvD är hon inte ensam om att i Ericssons koncernledning behöva bonusmiljoner för att fortsätta komma till jobbet. Det ritar inte precis en rolig bild av gnistan i den ledningsgruppen.

Fenomenet ”retention bonus” är inte lika vanligt i Sverige som i USA, men vi kommer ihåg debaclet 2012/2013 då SAS under pågående tuffa fackliga förhandlingar gav ett 15-20 tal handplockade chefer 15 msek i bonus för att inte lämna företaget. Ett ökänt amerikanskt exempel på missbruk av stanna-kvar-bonusar är Yahoo.

Du och jag kanske inte har miljonbelopp att erbjuda, men alla chefer oavsett storlek på plånboken gör klokt i att bita sig i läppen och inte ställa frågan: ”Hur mycket vill du ha för att stanna kvar?”. Antingen det handlar om personer som säger att de vill lämna eller personer man är rädd för att ska göra det. För det finns inget stöd i forskningen för att stanna-kvar-bonusar gör nytta annat än möjligen för den enskilda personen som får mer pengar på lönekontot. Och det är inte bara (bonus)pengarna som företaget kastar i sjön. När frågan dyker upp i huvudet gör alla chefer klokt i att bita sig i tungan och tänka på följande:

De som vill lämna har i regel problem som pengar inte löser
Sitter du i koncernledningen och är less på eller inte tror på Ericsson-uppdraget, så är det ett problem miljoner av kronor inte löser. Och känslan av att vara köpt och inlåst som kommer efter att ha signerat bonusavtalet, förbättrar inte precis på den redan avtrubbade jobbglöden.

De som inte hade tänkt lämna stannar oavsett
Sitter du i koncernledningen och gillar ditt uppdrag så stannar du även om du inte erbjuds bonus. Och bonusen har enligt forskningen ingen som helst positiv påverkan din chefsprestation.

De lojala bestraffas
Stanna-kvar-bonusar kommer i regel alltid till kännedom i en organisation. Chefer och medarbetare som inte söker sig om efter nytt jobb upplever att deras lojalitet ”bestraffas”. Prestationerna försämras och personer som egentligen inte vill lämna söker nya jobb i hopp om att även de ska erbjudas pengar för att stanna. Cirkusen är igång.

Desperation dödar förtroende
Stanna-kvar-bonusar upplevs som en desperat chefshandling och skickar signaler om att ledningen saknar tro på företagets framtid. Förtroendet för både chefen och företaget dyker.

De höga cheferna är inte kritiska för verksamheten
I tider av förändring finns det personer som kan vara kritiska för verksamheten. I regel sitter de personerna dock inte i koncernledningen, utan längre ned i organisationen. Att jobba på att så kallade ”normala” chefer och medarbetare stannar kvar under kritiska skeden ger störst avkastning för en verksamhet. Och då behövs det i regel inga miljonbelopp, men snarare hederligt gott ledarskap.

Klump i magen och förbjudna tankar är en normal del av chefsuppdraget. Och bästa sättet att bli av med olustkänslan är att bita sig i tungan, tacka för den här tiden och önska lycka till vidare. Att inte ge efter för desperationen botar inte klumpen i magen på studs, men det är enda sättet att undvika att den blir en permanent del av chefsvardagen.

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela