• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 03/07 2018 kl 08:49 -

Höga chefers tröstlösa ökenvandring genom självklarheter

En hög chef tycker att det är ”pinsamt”. En annan säger sig ”naturligtvis inte nöjd”. Schibstedkoncernens huvudägare Kjersti Løken Stavrum och Bonnierkoncernens styrelseordförande Jonas Bonnier är emellertid båda noggranna med att inte ta de bedrövliga siffrorna personligt. Det är ”vi” och ”branschen”, men inte de själva som högsta ansvariga chefer som har misslyckats.

I morgon är det den 8 mars och kvinnodagen. Som uppladdning inför dagen har tidningarna som vanligt fyllts med artiklar om arbetslivets mansdominans och ringa framåtskridande i att åtgärda könsskevheten i vårt arbetsliv. I år har det varit stort fokus på mediabranschens tröghet att få in kvinnor i ledande befattningar. Fler av branschens höga chefer intervjuas och de är alla självklart bedrövade. För alla tycker självklart att arbetslivet ska vara jämställt. Det är bara attans så oturligt att vi – eller ännu hellre de – inte förmår ta oss närmare målet.

Den sega framdriften gör mig – efter tjugofem år i arbetslivet – mer trött än upprörd. Det som emellertid retar mig innerligt är högt uppsatta chefer som förhåller sig till sina (jämställdhets-)mål som ouppnåeliga och utanför deras kontroll.

Nu är det inte alls ovanligt att chefer kämpar med mål som faktiskt är omöjliga att leverera på. Det kan vara omorganisationer som ska göras på nolltid, lönsamhetskrav som tillhör en svunnen tid, uppgiften att producera mer och bättre med ständigt mindre resurser eller det högaktuella miraklet att HR-chefen ska fixa jämställdheten utan nämnvärt stöd från vare sig högsta chefen eller styrelsen.

Sällsynt är det emellertid att vanliga chefer förhåller sig till sina mål som omöjliga och ännu mer ovanligt att de inte ser kopplingen till den egna prestationen. Det är därför extra upprörande när höga chefer – vd:ar, ägare eller styrelsen – som har den yttersta makten och resurserna att formulera och driva igenom sina egna mål gör det.

Ett par decenniers målmedvetna och misslyckade insatser för att öka jämställdheten i ledningsgrupper och styrelser i Sverige kan leda till slutsatsen att uppgiften är knepig och nästintill omöjlig. Det är den inte, den är sannolikt enklare än de flesta frågor som diskuteras över styrelsebordet.

Det är varken målet eller uppgiften som är problemet. Orsaken till att vi inte kommer någon vart är just att de högsta cheferna inte ser sin roll och sitt ansvar. Christina Jutterström (första kvinnliga chefen på Dagens Eko, Dagens Nyheter, Expressen och senare vd på SVT) formulerar det bra:

"Det är alltid högsta chefens inställning som präglar företagets arbete med de här frågorna. Om inte högsta hönset, eller tuppen, driver de här frågorna så tappar man dem."

Att Bonnier, Stavrum och deras jämlika i mars varje år säger sig vara otillfredsställda eller pinsamt berörda är bedrövligt. Större förtroende och mindre irritation hade jag känt om de hade visat tecken på att de tog det som ett personligt misslyckande, att de trots all sin makt och inflytande inte har lyckats nå sitt mål. Eller ännu bättre; om de hade varit helt ärliga och sagt som det är: målet är inte tillräckligt viktigt för dem. Båda alternativen skulle kännas som ett lyft från den tröstlösa ökenvandring genom självklarheter som vi är ute på nu.

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela