• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 07/07 2015 kl 10:39 -

Högsta cheferna får oss att famla efter pekpinnen

Om du eller jag skulle göra samma vägval som våra högsta chefer så skulle det vara ett chefssjälvmord. Vi "vanliga" chefer vet att varken handen eller ännu sämre pinnar får användas till att peka med. I det moderna arbetslivet blir resultatet magert för den chef som ger order eller moraliserar.

Under Almedalsveckan valde så gott som alla partiledare att moraliserande vifta med pekpinnar. Utvecklingsmoral, usch för curlingsamhället och likande uttalanden var vad vi fick höra. Det gemensamma kärnbudskapet var att nu måste vi alla skärpa till oss och ta i lite mer, kämpa hårdare. Det är inte så olikt arbetarrörelsens gamla ursprungsparoll gör din plikt, kräv din rätt.

Statsvetenskap är inte min paradgren, men inom vårt gebit management så introducerades redan under 1950-talet (tack till Peter Drucker!) tanken om att ledares elitism och klassarrogans och inställningen att underställda var mindre värdefulla och obegåvade varelser inte gynnade verksamheten. Idag har vi en helt annan syn på chef- och ledarskap efter decennier med forskning, mindre klass- och utbildningsskillnaderna mellan chefer och medarbetare och en allmän högre välstånd där arbetets främsta funktion inte längre är försörjning. Alla vakna chefer vet att man som tidigare inte kan peka med varken handen eller pinnar om man vill få något gjort.

Med mindre du högst osannolikt är chef för en hjärndött och initiativlöst gäng, så är nyckeln till att åstadkomma resultat att medarbetarna i största möjliga mån får påverka målen och bestämma hur hen ska utföra sitt jobb. Ett autoritärt och hierarkisk ledarskap med order (du ska) och moralisering (du borde) som grund har i regel till följd stötta, kränkta och demotiverade medarbetare som inte tar ansvar och som känner en ovilja gentemot såväl chef som verksamhet.

Jag kan inte tro att Sveriges politiska ledning är så otidsenliga att de på riktigt tror att den autoritära och moraliserande vägen ska ha någon som helst positiv effekt förutom att vinna över några nya väljare. För det finns alltid grupper av människor som tycker allt skulle bli bättre om bara andra skärpte sig och kämpade hårdare.

Om enda effekten av partiledarnas pekpinnar i Almedalen vore att de bytte väljare sinsemellan så hade jag inte blivit så upprörd. Det som oroar mig är att ledare som väljer den moraliserande och autoritära vägen inte sällan styrs av sina egna känslor av irritation och panik över att inte få till det/lösa sitt uppdrag. Kombinera detta med vetskapen om att ledares humör och känslor är mycket smittsamma "ner genom leden" och att en ledares  negativa känslor påverkar mycket mer än de positiva. I det perspektivet är svårt att inte bli upprörd över partiledarnas moraliserande vägval. Löfvens, Björklunds, Kinberg Batras med sällskaps irritation och panik över egna/partiets tillkortakommanden, Decemberöverenskommelsen och annat ökar rent statistisk sannolikheten för att vi helt vanliga chefer också börjar famla efter pekpinnen. Det vore förödande eftersom det för oss inte räcker med att få väljare/följare, vi behöver faktisk också åstadkomma något för att såväl våra verksamheter som vi som chefer ska överleva. Och det gör vi omöjligt med pekpinnen i högsta hugg. 

Jag tänker tack och lov för det smittskyddet som sommar, sol och ledighet ger. Och för att vi "helt vanliga" chefer har en stor portion sunt förnuft!

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela