Tidigare har världspressen snarare beskrivit henne som kuriosum. När hon som 37-åring 2017 blev Nya Zeelands premiärminister, året därpå då hon fick sitt första barn och tre månader senare när hon tog med dottern på FN-möte. Men efter att en terrorist dödat femtio personer under fredagsbönen i två av landets moskéer har Jacinda Ardern i världens ögon klivit fram och blivit ledaren med stort L.
I och med terrordåden i Christchurch den 15 mars har Ardern fått axla en statsledares chefsuppgift som andra gjort före henne, exempelvis; George Bush (11 september 2001, cirka 3 000 döda), José María Aznar (11 mars 2004, Madrid, cirka 190 döda), Tony Blair (7 juli 2005, London, 52 döda), Jens Stoltenberg (22 juli 2011, Oslo/Utöya, 77 döda) samt François Hollande (Paris, 130 döda). Och superlativen haglar om hur väl hon skött uppgiften så långt.
Som norska vet jag hur det känns när 77 av mina landsmän mördas i ett terrordåd. Ingen nära föll offer, men snart åtta år senare har varken bilderna eller sorgen lämnat mig helt. Jag vet också hur viktigt statsminister Jens Stoltenbergs ledarskap var för hela folket under timmarna, dagarna, veckorna och månaderna efter den svarta fredagen i juli 2011. Genom sitt ledarskap lade han grunden inte bara för nationens återhämtning, men också för att terroristen (och hans anhängare) skulle få uppleva det fullständigt oväntade. Ardern har valt samma väg.
Ilska, hämnd, straff och isolering är reptilhjärnans första naturliga reaktioner när någon ger sig på våra nära och kära. Men både Stoltenberg och Ardern gjorde redan från första början och mitt i känslostormen ett annorlunda och oväntat vägval. De ignorerade terroristen och fokuserade på offren och oss andra som skulle gå vidare. Deras ledarskap enade och helade, och ”alla” oavsett politisk tillhörighet följde de två statsledarna och gjorde deras vägval till sina egna. Vi vet att den oväntade och enande reaktionen skapade en stor vrede hos terroristen Anders Behring Breivik och hans anhängare. Och jag hoppas att även terroristen i Nya Zeeland får uppleva att det han gjorde får motsatt effekt.
Men vad är det Ardern har sagt och gjort i sitt ledarskap som har imponerat på så många?
Kort tid efter dådet twittrade Ardern orden som senare skulle bli folkets enande, helande och stärkande mantra:
We are one, they are us. Many of those affected will be members of our migrant communities — New Zealand is their home — they are us.”
På presskonferens några timmar efter dådet sa Arden med ilska i rösten:
You may have chosen us — we utterly reject and condemn you.”
På lördagen klädde hon sig i en svart huvudscarf och besökte de muslimska ledarna i Christchurch. Hon frågade dem vad de vill att hon ska göra.
Our time is for you to determine.”
Ardern är känd för att vara utomordentligt bra på att delegera. Medveten om sina empatiska förmågor delegerade hon till andra chefer uppgiften att göra säkerhetsrevisioner och -analyser över hur de kunde missa mördaren, så att hon själv kunde ta hand om landet i trauma och kris.Lördagen och dagarna som följde tillbringade hon med offren i Christchurch; hon kramade dem och pratade med dem om hur de mådde.
We cannot know your grief, but we can walk with you at every stage.”
Fyra dagar efter dådet talade hon i parlamentet för första gången efter dådet. Hon – själv ateist – öppnade med den islamska hälsningen
As-Salaam Alaikum". (Fred vara med er.)
Hon ignorerade terroristen och fokuserade på offren och de som skulle gå vidare.
He may have sought notoriety, but we in New Zealand will give him nothing, not even his name.” “You will never hear me mention his name.”
Och när Donald Trump ringde sitt kondoleanssamtal och frågade vilket stöd USA kunde erbjuda, svarade premiärministern
Sympathy and love for all Muslim communities”.
Men Ardern har också gjort det tydligt att hon inte nöjer sig med trevliga ord och gester. Bara några timmar efter attacken lovade hon att inom tio dagar strama åt vapenlagstiftningen. Sex dagar efter dådet – i torsdags – var lagändringarna klubbade och klara.
Hon lovade att stå för begravningskostnader och -hjälp till alla offer, samt ”fast track”-administration av visum till släktingar som vill komma på begravning. Hon lovade att jobba för att "rensa ut" rasism både i Nya Zeeland och globalt. Och hon har redan börjat jobba med sociala mediers roll och ansvar i blodbadet.
Sites that allowed video of the massacre to be shared were the publisher, not just the postman. There cannot be a case of all profit, no responsibility.”
Colin James är politisk kommentator i Nya Zeeland och han har följt Arden över lång tid. Han sammanfattar hennes ledarskap så här:
There's not a nasty cell in her body, but she's not a pushover. It's an unusual combination."
Det måste vara den finaste omskrivningen jag har läst om en chef någonsin. Men en händelse gör mig ännu mer hoppfull inför framtiden. Det var när premiärministern besökte en skola i Christchurch som hade förlorat två av sina klasskamrater, och en elev ställde frågan som ingen hade ställt tidigare:
Hur mår du?"
Arden svarade tagen: ”Hur jag mår? Tusen tack för att du frågar. Jag är väldigt ledsen.” Ett barn som frågar en vuxen – som dessutom är premiärminister – hur hon mår i sitt chefsuppdrag att leda nationen efter att 50 personer har mördats. Det är så fint att det inte är klokt. Framtidens ledarskap känns ljus.
Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.
15 02
– Alla kan fatta dåliga beslut – men inte vid upprepade tillfällen, deklarerade Magdalena Andersson som sin ”enkla ledarskapsfilosofi”. Med den som grund backade hon… Fortsätt att läsa->
25 01
Jag kan begripa om det spontant inte känns lockande att ta sig an TV-serien Makten, som just nu sänds på SVT. Men ett tio timmar långt drama om det norska socialdemokratiska partiet… Fortsätt att läsa->
Läs alla blogginlägg i arkivet