• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 05/22 2014 kl 10:07 -

Inom ett område har svenska chefer självinsikt

På 90-talet sjöng 40-talisten Ulf Lundell om ”folket som bygger landet”. Tjugo år senare beskriver författaren och 70-talisten Erlend Loe sin egen generation som den som ”inte byggde landet”. Jag kan inte tänka mig en bättre bakgrundsbeskrivning av vår största utmaning som chefer. Att skapa mening och engagemang hos våra medarbetare.
 

Som invandrare utan rösträtt är jag ingen räv på svensk politik, men jag fastnar i SVT dokumentären ”Politiker utan mål”. Aldrig har finanserna varit bättre, men våra politikers vägrar prata om framtiden. Förr handlade politik om utopier, samhällsbygge och reformer som skulle löpa över decennier. Man hade stora drömmar om en bättre framtid och att tillsammans bygga landet. Idag har politikers abdikerat som ledare och istället blivit siffertjafsande revisorer som på sin höjd vill snacka om kommande budgetperiod. Om de en sällan gång blickar fram ritar de en mörk bild om vad som hända ska om vi inte skärper till oss. Vi måste spara mera och arbeta hårdare m.m annars väntar digerdöden! I dokumentären försöker de locka ur Reinfeldt och Löfven en målbild för framtiden. Så pressade och obekväma politikers har jag inte sett i tv-rutan sedan Clinton berättade om vad han inte hade gjort med ”den kvinnan”.

Samma brist på visioner finns i allra högsta grad också i arbetslivet. Under mer än tio års tid har jag varje år samtalat med hundratals chefer om deras verksamheters avsaknad av visioner. Som oftast finns det en visionsformulering, men den kommer ingen ihåg och utan visioner finns det inget ledarskap bara chefskap. På min fråga om varför de inte ägnar sig åt visionsarbete brister det inte i självinsikt. De är helt öppna med sina drivkrafter och tillkortakommanden. Cheferna svara att de inte har:

• tiden, det operativa specialistjobbet fyller hela arbetsveckan
• modet, att tänka nytt innebär en risk att misslyckas
• förebilder, för även chefens chef och chefens chefs chef är visionslös
• kunskapen, för de har inte fått lära sig hur man tar fram och arbetar med visioner
• lusten, för konflikträdslan som drivkraft är det bäst att inte ha någon åsikt för då finns det ingen som inte tycker som jag.

Så vilka av ovan är cheferna Reinfeldt och Löfvens förklaring till avsaknaden av visioner i politiken? Ingen. Dessa herrar bjuder inte på sina tillkortakommanden så som vi gör. Nej, Reinfeldt, han tror inte på visioner han. Kostbart kan det bli och det lämpar sig bäst för kommuniststater. I dokumentären upprepar Reinfeldt det han sa på partistämman i 2011:

"Vissa ropar på visioner. Jag vill varna för det. Några säger stor vision, men glömmer att notan går på 100 miljarder för skattebetalarna. Det är inte vad svenska folket vill ha."

"Vi kan prata om det stora språnget, femårsplanen. Men det är inte rätt väg. Vi ska vara trogna idén att sätta människan först och det ska förankras hos människor."

Dravel. Och Löfven är inne på samma spår. Framtiden är ljus för Sverige och journalisten frågar upprepade gånger om vad som ska hända sen när statsfinanserna är säkrade och våra inkomster fördubblade. De båda herrarna vrider sig på stolen och pressar fram att jo då, ska vi se till att företagen kan tjäna ännu mera pengar. Ja, men när de har gjort det så, vad ska hända då, fortsätter journalisten enträget. Jo, se till att företagen tjänar ännu mera pengar.

Du och jag leder svenska folket i vardagen och vi vet att deras drivkraft inte är att tjäna pengar till våra verksamheter. Slår vi ihop summan av landets medarbetarenkäter så är önskemål nummer en mening, syfte och tydlighet. Våra medarbetare vill precis som tidigare generationer helt enkelt bygga landet! Det är chefens mest priviligierade uppgift att hitta drömmar och leda landsbygget. Det gäller bara att vi tar oss ur revisorsträsket.

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela