• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 10/02 2018 kl 03:06 -

Inte alla brev från medarbetarna förtjänar chefens tid och uppmärksamhet

Det är något djupt smärtsamt med det brev som 261 opolitiska tjänstemän skickade till sin chef på regeringskansliet förra veckan. Ledarkrönikörer, statsvetare och politiker runt om i landet förfäras över deras – snällt formulerat; omdömeslöshet. Man anser att det illa dolda försöket att påverka politiken är historiskt och gravt upprörande.

För mig finns det fem saker som smärtar mer, och en sjätte som är nästintill outhärdlig. 

261 tjänstemän vid Regeringskansliet– däribland flera höga chefer och befattningshavare – ställer brevledes och med allas namn och underskrifter fyra frågor till sin chef som de redan vet svaret på. De har blickat in i kristallkulan och kuckelurat ihop på vilka sätt en ”fel” sammansatt regering kommer bryta mot Sveriges lagar. Vad gör vi då, är den retoriska frågan. Tilltaget är så dumt att nyhetsvärdet blir stort. Och om jag ska tro på Carl Bildts Twitterord smärtar det att se hederliga tjänstemän förlöjliga sig själva på det här sättet. 

Regeringskansliets förvaltningschef tillika brevmottagaren Mikael Granholm behövde därpå rensa kalendern för att hantera pressen. Men värst av allt för att ta sig tid till att dividera med högavlönade och -utbildade tjänstemän om självklarheter och högst hypotetiska frågeställningar. Granholm anser – som de flesta andra – att Regeringskansliets uppdrag är ”glasklart”. Men som den svenska chef han är har han uppfattningen att ”det är viktigt att ha en dialog med medarbetarna kring de frågor de väcker i sitt brev”. Han meddelar att han kommer skicka sin chefsjurist och hr-direktör för att prata med uppviglarna. Och det smärtar att tre hårt belastade chefer kommer lägga tid och möda på detta. 

De 261 tjänstemännens kollegor – dryga 3 700 till antalet – är oroliga för att bli nersmittade av minoritetens agerande. Smärtsamt nog ser en del sig tvungna att agera, och startar motuppropet #Intemittupprop samt en Facebookgrupp med samma syfte.

Vi medborgare och skattebetalare får betala notan, för allt det här sker på skattefinansierad arbetstid. Om jag räknar överdrivet modest så har varje anställd på regeringskansliet lagt en timme var på detta brev eller till följd av brevet. Det har varit interna möten om skräckscenarios, brev till påseende, brev för underskrift, korridorsnack och nya interna möten för att hantera konsekvenserna av de första interna mötena. Det smärtar att brevet lågt räknat tagit två års arbetstid i anspråk bara på regeringskansliet, till en kostnad av ett par  miljoner kronor. 

På cirka 4 000 arbetstimmar (två års arbetstid) föreställer jag mig att regeringskansliets till största delen begåvade tjänstemän kunde ha åstadkommit bra saker för nationen om de hade prioriterat sin tid rätt. Det som smärtar mig mest är därför de brevinvolverades/-drabbades förvillelse att de gör nytta när de ägnar sig åt detta. Men nej, det är bara trams och dumheter av den egocentriska varianten som borde kvävas vid sin uppkomst. Några få sätter bollen i rullning och ingen – inte ens ansvariga chefer – sätter stopp. Snarare puttar de på och vips så har små dumheter blivit enorma. 

Det som smärtar så mycket att det nästan blir outhärdligt är tanken på att regeringskansliet inte är den enda arbetsplatsen där det puttas på och små dumheter görs stora.Men just denna gången är det regeringskansliet som ger ”Dumhetsparadoxen” ett ansikte; det vill säga paradoxen att organisationer anställer begåvade människor som i slutänden gör dumma saker. 

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela