• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 03/19 2014 kl 10:36 -

Ja-sägande chefer är knäckande

Hur kommer det sig att det är så svårt att säga nej på jobbet och så enkelt att säga nej till de där hemma? Familj, vänner och oss själva låter vi inte sällan och utan stora bekymmer få vika vägen för kollegors, chefers och medarbetares önskemål.

Frågan diskuterade vi förra veckan med ett gäng erfarna chefer som spenderade dagen på Chefshuset. Peter - vår beteendepsykolog – förklarar varför vi gör som vi gör; (om man inte hejdar sig) så gör människan det den mår bra av på kort sikt. Just när vi är på väg att lämna kontoret frågar medarbetaren ”Har du två minuter?”. Trots vetskapen om att två minuter brukar bli en timme svarar vi glatt ja. Vi förnimmer att middagen kommer behöva förtäras i ensamhet och att vi trött kommer tacka nej till sonens förfrågan om att gå ut att cykla. Men det kommer sen. Just här och nu känns det bra att svara ”ja, självklart”. Här och nu får vi se medarbetarens lättnad och tacksamma ansikte. Så skönt. Ännu ett kvitto på att vi är såna där hjälpsamma och tillgängliga chefer. En lika stor drivkraft är måhända rädslan för det absolut värsta; vi säger ”nej, tyvärr jag måste hem” och medarbetarna vänder på klacken med ett surt och sarkastisk ”Jaha, tusen tack för ingenting då”. Där blev den kvällen förstörd. Hur kommer det sig att man inte blir lika knäckt när vi senare på kvällen ser sonens besvikelse över att vi inte orkar gå ut för att cykla? Och varför väljer vi som regel att visa vår bästa sida på jobbet samtidigt som de där hemma får den mindre positiva, mer trötta, mer frånvarande och lätt aggressiva versionen av oss? Arv och miljö är en delvis förklaring berättar Peter och gruppen med de erfarna cheferna frågar sig om en av förklaringarna kan vara att vi i Sverige har en onormalt hög arbetsmoral?

Jag arbetade i London under 90-talet. På den tiden kallade man svenskarna i finansvärlden för Londons arbetsmyror. Ingen andra arbetade så mycket, så flitigt och så lydigt som svenskarna. Det var tryggt att anställa en svensk för hen fick så mycket gjort, men i engelskmännens ögon var det inte odelat positivt att knega så lydigt. Därav namnet arbetsmyror. Senaste månaden har jag varje dag på väg till jobbet funderat på hur svenskarna själva ser på det där med arbetsmyror. Jag passerar nämligen huvudkontoret till ett fastighetsbolag som sen några veckor tillbaka utanför sin huvudentré har två gigantiska arbetsmyror i brons. (De har också en myra i sin logotype.) Förutom att tyst hylla fastighetsbolagets chefer för att lägga en stor slant på konst så tänker jag att det där med arbetsmyrororna är modigt. Jag tänker att medarbetarna måhända kan känna sig de-motiverade av symboliken; här jobbar vi mycket, flitigt och lydigt. Men jag vet ingenting om konst och budskapet kanske är raka motsatsen? Då jag gick på gymnasiet köpte skolan in en gigantisk bronsstaty av en gravid tonårstjej. Konstverket som placerades mitt på skolgården bar namnet ”Gravid 16-åring”. Vi ungdomar tänkte att skolledningen syfte var att avskräcka oss ifrån tonårsgraviditet. Våra föräldrar tänkte något helt annat. Upprörd hävdade de att skolledningen genom statyn dagligen skulle påminna oss ungdomar om att sexuellt umgänge är fullt möjligt för tonåringar.



 Arbetsmyra eller inte, medvetna prioriteringar utifrån en målbild om vad man vill ha ut av livet är vägen mot en större nöjdhet och välmående hemma och på jobbet. Det var vad 4 000 executiva chefer från hela världen svarade en grupp Harvard-studenter då de under fem års tid fick frågor kring sin såkallade balans i livet. Förutom att bli en större nej-sägare på jobbet var fyra ytterligare saker avgörande; ta kontroll över teknologin, skaffa dig praktisk stöd såväl på jobbet som hemma, res så lite som möjligt i jobbet och sist men inte minst skaffa dig en hem- eller deltidsarbetande partner…. . Harvard-studenterna blev med tanke på sin egen chefsframtid rätt knäckta av resultatet. Den ja-sägande arbetsmyrachefen är kanske inte helt och hållet ett svenskt fenomen.

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela