• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 09/15 2015 kl 05:11 -

Jag är en förbaskat otålig chef. Och människa.

Jag golvas som alla andra av den brutala och oförglömliga bilden på treåriga Alan Kurdi. En otålig ”det-här-måste- fixas” själ som så många chefer är springer jag till apoteket och köper hygienartiklar och kvällarna ägnar jag åt att plocka fram kläder och leksaker att skänka bort. Efter nyhets-sändningarna från Tyskland upplever jag en otålig och högst ocharmant irritation. Hur länge ska jag behöva vänta på att få gå till något torg för att med öppna armar och en handskriven skylt önska flyktingar välkomna till Stockholm?! Hur länge ska jag behöva vänta innan jag kan få skänka bort säckarna som står i mitt sovrum? Nu och helst igår känns som den enda rimliga tidpunkten. Jovisst, läget är akut, men min otålighet har för mycket av jag i sig för att jag inte ska skämmas.

Vi chefer brottas dagligen med otålighet. Vår egen och andras. Och aldrig har vi varit otåligare. I dagens quick-fix-instant-gratification samhället har vi numera lite tålamod med det mesta.

Vi har MEDARBETARE som kräver vår fulla tillgänglighet så att de kan få snabba svar på alla sina frågor och omedelbar feedback på stort och smått. Och de tycker i regel att det är rimligt att ta nästa steg innan de ens har börjat.

Vi har KUNDER/KLIENTER som kräver bättre lösningar till lägre kostnad med omedelbar leverans och helst igår.

Vi har CHEFER OCH ÄGARE som kräver att vi ska lösa de utmaningar våra företrädare misslyckades med innan (de tidigare heliga) 100 dagarna har passerat. Nästa kvartal är alltid viktigare än nästa år, och vill vi åstadkomma något på tre år sikt så är det toppen så länge vi levererar på det innan årsslut. Våra medarbetare ska kunna sitt jobb innan de har börjat och vara på topp varje dag. Och möter vi på motgång betyder det inte längre utveckling, utan avveckling.

Vi har OSS SJÄLVA som otröttligt försöker lösa de flesta situationer med att förändra och göra nytt. Och byter vi inte chefsjobb innan det är klart så tappar vi såväl intresse som tålamod och börjar jobbar på något nytt som känns mer lockande för stunden. Vi förklarar vårt studsande med att ”jag är ingen förvaltare”. Det enda som är svårare än att lyssna på vad andra har att säga är att lyssna in oss själva. Vi har massor av saker som behöver göras NU, och snabbhet och enkla uppgifter i mängd trumfar alltid långsiktighet och svårare uppgifter som kräver tid.

Det finns helt klart lägen där brist på tålamod är en tillgång. Speciellt för oss chefer. Och så finns det gott om tillfällen där otålighet är förödande. Det finns saker som brådskar och blir bättre av att vi driver på. Och så finns det saker vi gör som tillfredsställer oss i nuet men som vi (och/eller andra) kommer att få lida för längre fram.

Det är bra att…

… våra medarbetare driver på oss så att de får feedback titt som tät för forskningen har bevisat att frekvent återkoppling i nära anslutning till beteendet har positiv effekt på prestationsförmågan och –viljan.

…våra kunder driver på oss så att ingen längre behöver vänta ett år i vårdkö, spendera mer än två minuter vid tangentbordet för att ta reda på omdömet till fastighetsmäklaren vi funderar på att anlita eller jäkta hem för att kolla på Rapport 19:30.

…våra chefer och ägare driver på så att vi utvecklar, förbättrar och levererar på kundbehov vi kanske inte trodde var möjliga.

…vi inte väntar på att saker och ting ska hända, men har drivet som behövs för att faktisk åstadkomma saker.

Det är bra att vi har medier som med en bild kan fånga och väcka en värld. Det är bra att vi har smarta telefoner och sociala medier som kan sprida ett angeläget budskap bredare och snabbare än någonsin i historien och som gör det möjligt för många att omedelbart hjälpa till. Det är mindre bra om vi inom kort tappar intresset och tålamodet som vi numera i regel gör. För det finns frågor som inte kan lösas till nästa kvartal, till årsskiftet och inte ens på tre år. Brist på tålamod är redan ett problem i och för våra verksamheter. Nu funderar jag på om det ska bli ett problem även när det kommer till flyktingkrisen. Men kanske är det bara jag som redan känner på otåligheten. Jag skäms.

Perhaps there is only one cardinal sin: impatience. Because of impatience we were driven out of Paradise, because of impatience we cannot return.
W. H. Auden

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela