”Jasså, jag som trodde vi hade högt i tak!?”

2016 släpptes DN-krönikör Hanna Kjöllers bok om tystnads- och repressaliekulturen inom polisen. I samband med detta besökte dåvarande rikspolischef Dan Eliasson programmet Veckans Brott på SVT. ”Jag känner inte igen det” var Eliassons försvarstal med tillägg att han också varit högsta chef för Migrationsverket och Försäkringskassan. ”… och jag känner inte att det är en så stor skillnad mellan de olika institutionerna …”. Det har han nog rätt i, för under Eliassons tid på Försäkringskassan riktades det även där stark kritik mot den toppstyrda tystnadskulturen. 

I programmet avslutar Leif GW Persson diskussionen om tystnadskultur med att säga att han är mycket mer orolig för en tilltagande uppgivenhet som han upplever inom poliskåren. Att de två hänger ihop, vet alla vi chefer som är närmare golvet än toppen. Kan-du-inte-tänka-lite-positivt-förtryckta och på andra sätt nedtystade blir såväl chefer som medarbetare uppgivna inför uppdraget – oavsett organisation. 

2018 ersattes Eliasson med rikspolischef Anders Thornberg. Men som det rapporteras om nästan dagligen har inte Thornberg lyckats vända vare sig tystnadskultur, poliskårens uppgivenhet eller den nära sammankopplade låga uppklaringsgraden och brottsvågen. Föga förvånande hade Leif GW Persson fog för sin djupa oro. Polisens problem – och därmed vårt samhälles – är fortfarande på tillväxt. 

Vid en pressträff för en vecka sen gav Thornberg oss en smal strimma hopp. Till skillnad mot sin företrädare erkänner han nu att det faktiskt finns en tystnadskultur ”på sina håll” inom polisen, och det är inte en klyscha att det första steget till att lösa ett problem är att erkänna dess existens.

– Vi är medvetna om att det finns en sådan kultur på sina håll. Det har vi sett i våra egna undersökningar och vi arbetar ständigt med detta.

Ljusstrimma nummer två kom från polisens HR-chef Fredrik Modigh. Det är vetenskapligt belagt att tystnadskultur fostras från toppen, och det var välkommet att höra Modigh understryka chefernas viktiga roll och ansvar.

– Ju högre chef, desto viktigare att man agerar på det sätt man förväntar sig av andra. Chefer är viktiga kulturbärare. Därför kommer polisen nu att se över vikten av värderingar och beteende när nya chefer anställs.

Vi ska inte hoppa jämfota än, för det finns inte den chef eller medarbetare i Sverige som inte förstår värdet av att folk vågar säga vad de tycker på jobbet. Varje chefs utmaning är däremot att leva upp till idealet. Och en lika stor – om inte större  – chefsutmaning i sammanhanget är det att få med sig medarbetarna. 

Vem av oss har inte haft medarbetare eller kollegor som då hen inte fått sin vilja igenom eller som mött på motstånd surt suckat: ”Jasså, jag som trodde vi hade högt i tak!?”. Chefsutmaningen #1 blir att skapa en förståelse hos medarbetarna för att ”högt i tak” inte är det samma som att man alltid får som man vill. 

Chefsutmaningen #2: Cheferna behöver också få med sig medarbetarna på att ”högt i tak” – en kultur där människor fritt kan uttrycka sina åsikter – inte betyder löfte om att slippa obehagliga konsekvenser. En chef kan lyckas främja en kultur där det finns respekt för allas åsikter, men ingen chef kan avlasta någon den obekväma känsla eller ett skadat förtroende som kan uppstå om andra tycker annorlunda. Och chefen kan inte garantera att åsikten är förenlig med en särskild arbetsuppgift, eller med anställningen.

För att slippa tystnadskultur krävs av såväl chefer som medarbetare en hygglig dos civilkurage och förståelse för behovet av samverkan och kompromisser. Om Leif GW Persson år 2016 var orolig för (polisens) tilltagande uppgivenhet, så är jag år 2023 orolig för civilkuraget. Det är inte främst yttrande fler personliga åsikter vi behöver främja på våra arbetsplatser, men modet och det goda omdömet att ta ansvar för och stå upp för en gemensam helhet. 

 


Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje vecka. 

Till bloggarkivet

Vibeke Pålhaugen

Ett par år efter civilekonomstudierna kom jag till insikten att finansvärlden inte var så stimulerande som jag hade hoppats. Jag gick vidare till en karriär som affärsutvecklare och strategikonsult, och 1999 lämnade jag hemlandet Norge för Stockholm, Sverige.

Jag har varit väldigt förtjust i alla mina jobb, men livet blev som allra bäst efter att jag blev chef! Åren 2003 till 2011 arbetade jag på tidningen Chef, först som vice VD och från 2006 som VD. April 2011 startade jag verksamheten Chefshuset där min ambition är att jag och kollegorna på olika sätt ska bidra till att höja chefers prestationsförmåga och välmående. Plattformen för Chefshuset är min djupa övertygelse om att goda ledare är lösningen på allt.

Chef- och ledarskapsfrågor – högt och lågt – är vad mitt arbete handlar om, och det ger mig den stora förmånen att få möta tusentals chefer varje år. Och det är ofta i deras chefsvardag jag hittar material till mina veckovisa bloggar.

15 02

Upprepade dåliga beslut är otillåtet för alla undantaget chefen själv

Av Vibeke Pålhaugen

– Alla kan fatta dåliga beslut – men inte vid upprepade tillfällen, deklarerade Magdalena Andersson som sin ”enkla ledarskapsfilosofi”. Med den som grund backade hon… Fortsätt att läsa->

25 01

Chefstillvaron baserad på ”sanning, lögn och dåligt minne”

Av Vibeke Pålhaugen

Jag kan begripa om det spontant inte känns lockande att ta sig an TV-serien Makten, som just nu sänds på SVT. Men ett tio timmar långt drama om det norska socialdemokratiska partiet… Fortsätt att läsa->

Mest läst

Läs alla blogginlägg i arkivet

Prenumerera på bloggen

Vibeke Pålhaugen