• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 01/16 2013 kl 08:20 -

Låt de ”oersättliga” medarbetare bara lämna!

Jag hade för många år sen en chef som hade en pärlkedja av svart-vita principer. Det var lite som att ha Alfons Åbergs’ pappa som chef. Som Alfons tyckte jag visdomsorden var olika välkommet lite beroende av såväl chefens som min dagsform. Men som ni vet, Herr Åberg är en klok person och man lämnas inte opåverkad. Så nu många år senare pryds även mitt chefskap av en pärlkedja av svart-vita chefsprinciper. En sådan princip som jag lärda av min Herr Åberg-chef var att aldrig använda lön/pengar för att få någon att stanna kvar i jobbet.

Livet som chef är fylld av gråzoner där vi förväntas anpassa vårt agerande till situationen. För egen del är det också så att rekrytering nog är det jag gillar allra minst i chefsjobbet. Då kan några tusenlappar kännas som en bekväm utväg för att inte behöva hitta övergångsordningar och att rekrytera. Speciellt om det är en ”oersättlig” person som kommer med klassikern: ”Jag vill ju gärna stanna, men jag får x mer kronor om jag går till Företag x” är frestelsen stor. Det har därför varit så skönt att jag i alla mina år som chef aldrig har funderat en sekund på hur att svara. Mitt svar är alltid något i linje med: ”Så roligt att du har fått ett så bra erbjudande! Om du känner att det enda som skulle få dig att stanna kvar på det här jobbet är x kronor, så är min rekommendation att du tackar ja till erbjudandet. Det blir svårt för oss att ersätta dig, men din lön här är satt utifrån dina prestationer och om du inte känner dig tillräckligt nöjd och motiverad hos oss så är det bättre för alla parter att du går vidare ”. Min princip är inte principiell, den bygger på en övertygelse om att det inte kommer något bra ut av att i kompetenssamhället betala någon extra för att fortsätta komma till jobbet. Både relationen till den enskilda medarbetaren och till kollegorna (som kommer att få vetskap om ”uppgörelsen”!) påverkas negativt.

En förutsättning för att bli riktigt upprörd är en viss dos av överraskning. Det är svårt att bli riktigt uppretad över en händelse som är enligt vad du kunde ha förväntad dig. Häri hittar vi nog en stor del av förklaringen till att förra veckans nyhet om att SAS hade vald ut 15-18 chefer att i förskott få 3-6 månadslöner för att stanna kvar på jobbet snabbt ebbade ut. Många SAS-medarbetare gick innan jul med på såväl arbetstidsökningar som lönesänkningar (cirka en månadslön). Mot hotet av konkurs ställde medarbetarna upp. I ett sådant läge kan jag förstå att de blev förbannade över nyheten om att 15-18 handplockade chefer som ska leda (och tro allra mest på!) det svåra omställningsarbetet behöver få 15 mill sek i bonus för att överhuvudtaget komma till jobbet. Samtidig kan jag förstå SAS-ledningens desperation, de vill för allt i världen inte tappa sk nyckelpersonal nu som allt är så skakigt.

Om vi inte bryr oss om bonusarnas taskiga signaleffekter (som kostar i sämre prestationer) eller den direkta monetära kostnaden, så kvarstår faktum att åtgärden inte kommer att fungera! Det här är chefer som ligger på månadslöner om 150-200 tsek i och vi chefer vet att det inte räcker att dessa 15-18 personer dyker upp på kontoret. De behöver prestera på en mycket hög nivå och en rätt entydig forskning har påvisat att bonusar inte påverkar en chefs prestationer. Några av de cheferna som fick bonus innan jul kommer att lämna för att de inte tror på uppdraget (vilket några av dem redan har gjort) och andra kommer att stanna. Och de chefer som stämplar in varje dag kommer att leverera enligt så mycket de tror på uppdraget, och det är oomtvistligt helt oberoende av den insättningen de fick på lönekontot i december. Det är så vi fungerar vi chefer. 

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela