Den ofelbara ledningsgruppen anser sig vara omgiven av idioter

Det obegripligt otidsenliga beslutet väckte både vrede och bestörtning. Men när cheferna bjudit in ambassadörer från Ryssland, Iran och Belarus att dela bord och festligheter fick de både kung och fosterland emot sig – till den samstämmiga grad att Nobelstiftelsen tvingades backa. 

Argument för och beslut att bjuda in var så verklighetsfrånvända att förtroendet för stiftelsens vd och styrelse är allvarligt skadat. Dock är jag övertygad om att en skickligare hanterad backning hade kunnat lindra fallet. 

Att som chef backa på ett beslut kan skicka signaler om lyhördhet, anpassningsförmåga och framför allt lärande. Det var ett misstag/feltänkt, men nu har vi lärt om/begripit bättre. Och genom att just erkänna sitt misstag kan man som chef (åter)vinna respekt och förtroende. 

Det visade sig dock att Nobelstiftelsen inte anser sig ha något misstag att erkänna. Den enda orsaken till att backa var för att kung och fosterland saknar den begåvningsmässiga nivån att begripa sig på stiftelsens goda argument. Nu var det visserligen stiftelsens låga nivå på argument som upprörde nationen, men hos Nobelstiftelsen själva landar det som enfaldigt gnäll som de – den självutnämnda intellektuella eliten – inte kunde stå ut med. Stiftelsens vd Vidar Helgesen framhåller att det ursprungliga beslutet var ”rätt och riktigt”.

Vi tar till oss av de starka reaktionerna i Sverige som fullständigt överskuggat detta budskap.”

Det är så bedrövligt korkat hanterat av Nobelstiftelsen att det inte går att begripa. Vilken chefsprestation. Att lyckas öka förtroendeskadan – för Nobelstiftelsen och sig själva personligen – trots att de faktiskt backade enligt allmänhetens önskemål. Vilket sorgligt öde för stiftelsen.


Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje vecka. 

Till bloggarkivet

Vibeke Pålhaugen

Ett par år efter civilekonomstudierna kom jag till insikten att finansvärlden inte var så stimulerande som jag hade hoppats. Jag gick vidare till en karriär som affärsutvecklare och strategikonsult, och 1999 lämnade jag hemlandet Norge för Stockholm, Sverige.

Jag har varit väldigt förtjust i alla mina jobb, men livet blev som allra bäst efter att jag blev chef! Åren 2003 till 2011 arbetade jag på tidningen Chef, först som vice VD och från 2006 som VD. April 2011 startade jag verksamheten Chefshuset där min ambition är att jag och kollegorna på olika sätt ska bidra till att höja chefers prestationsförmåga och välmående. Plattformen för Chefshuset är min djupa övertygelse om att goda ledare är lösningen på allt.

Chef- och ledarskapsfrågor – högt och lågt – är vad mitt arbete handlar om, och det ger mig den stora förmånen att få möta tusentals chefer varje år. Och det är ofta i deras chefsvardag jag hittar material till mina veckovisa bloggar.

06 12

Daniel Ek har inte gett någon sparken

Av Vibeke Pålhaugen

Det är mer än tjugo år sen, men jag kan fortfarande drabbas av känslovågorna lika starka nu som då. Den där frustrationen, oron, ilskan och skammen över att… Fortsätt att läsa->

17 11

Det är inte bara skambefriade chefer som tar en tupplur på arbetstid

Av Vibeke Pålhaugen

– Inte ens mys-Ernst kan få till det i november, tror jag.

En affärsbekant svarade resignerat på min fråga om hans hösttillvaro. Igenkänningen var hög,… Fortsätt att läsa->

Mest läst

Läs alla blogginlägg i arkivet

Prenumerera på bloggen

Vibeke Pålhaugen