• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 01/28 2020 kl 01:46 -

Måtte chefen avgå innan läget blir så outhärdligt att han får sparken

Förtroendet för hans ledarskap är rejält sargat och på bottennivå, och kritiken mot honom har pyrt länge – även bland hans egna. Statsminister Stefan Löfven må vara full av förmågor och tillgångar, men han är inte längre kapabel att visa vare sig ork eller lust att leda landet. Och efter den besynnerliga och kritiserade Agenda-intervjun i november har ryktena om hans avgång som partiledare på allvar tagit fart. Det hetaste just nu förefaller vara att han avgår 2021. Tiden fram till dess är en evighet att stanna på ett chefsjobb som man inte är lämpad för. 

Att sakna det goda omdömet att lämna över till någon bättre lämpad innan läget till slut blir så outhärdligt att man riskerar få sparken är fascinerande, men långt ifrån ovanligt bland chefer på alla nivåer. Ett tips till Stefan Löfven och oss övriga chefskollektivet är därför att regelbundet ärligt ställa sig frågan; orkar jag, och har jag förmågan och kapaciteten att fortsätta? Om svaret är ja, så är nästa steg att brutalt sanningsenligt bedöma; hur framgångsrik har jag varit under den senaste tiden? Har du gjort allt du kan och resultatet fortfarande är dåligt så är det sannolikt du som är problemet. Och då är det dags att gå vidare.

Att svara ärligt på den första frågan fordrar sällan sanningsserum. Det är den sista frågan som är knepig; att medge att man själv är bromsklossen och kanske rent av orsaken till problemen kräver mogenhet och självinsikt. Två saker som inte är självklart förekommande vare sig hos höga chefer eller hos människan i största allmänhet. 

Psykologer som har forskat kring varför höga chefer vägrar lämna trots att tiden uppenbart är mogen har hittat två viktiga drivkrafter: Önskan om att lämna på topp och Övertygelsen om att det inte finns någon som kan ta över. Det är inte svårt att förstå om Löfven har en innerlig önskan om att lämna ett arv efter sig. Att bli ihågkommen för framgångar och ett gott statsministerjobb. Men det är en egoistisk och fåfäng drivkraft. Det enda relevanta är organisationens – eller i Löfvens fall nationens – bästa. I de flesta fall är det trams, men i vissa fall är det helt korrekt att det inte finns dugliga efterträdare. Om så är fallet för Löfven så har han ytterligare en punkt att lägga till på listan över misslyckanden. För det ingår i varje chefsuppdrag att säkra successionen. Synnerligen så för höga chefer.

Sometimes you’ll hear a leader say; ”Well, I am the only person who can hold this nation together.” If that is true, then that leader has failed to truly build their nation.” President Barack Obama.

När Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt för ett par veckor sen meddelande sin avgång kom det plötsligt och oväntat för alla utom Sjöstedt själv och hans närmaste familj. Och det är just så man vill ha det. För annars räknar folk bort en medan man fortfarande har chefsjobbet och -ansvaret kvar, vilket är förödande för både verksamheten och chefen. 

För allt vi vet kanske Löfven planerar att avgå inom en nära framtid, men är klok nog att inte säga något innan allt är klart. Och om han låter planeringen få ta sin tid så är det kanske inte så dumt. För enligt en studie bland 700 toppchefer så var endast 16 procent nöjda med hur det blev när de frivilligt lämnade sina toppchefsjobb. Två av sakerna de var mest missnöjda med var att de

• inte tillräckligt bra hade förberett och övat på att kommunicera varför de lämnar, och 
• inte såg och hade en plan för deras avgångs följdverkningar i organisationen.

Att greppa alla möjliga konsekvenser av sin chefsavgång kan vara svårt, och studien visade att toppcheferna i detta perspektiv kunde delas in i tre kategorier: 1) de som fokuserade på timingen (när är det bäst för verksamheten att jag avgår), 2) de som fokuserade på relationerna (vilka kommer påverkas och kan jag i min tur påverka det) och 3) de som var osystematiska och improviserade längs vägen. Bäst blir det om både 1) och 2) får fokus.

Om ryktena är sanna och Löfven i sin avgångsplanering faktiskt har landat i att den perfekta timingen är 2021, så tror jag bestämt att statsministerns önskan om att lämna på topp och/eller oförmåga att se att det finns personer som kan göra jobbet bättre än han har fått företräde framför partiets och nationens bästa. Ingen verksamhet förtjänar en chef med förtroende på bottennivå och som saknar ork och lust att leda. Och alla chefer förtjänar det goda omdömet – och/eller goda rådgivare – att lämna innan läget blir outhärdligt.

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela