• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 01/10 2017 kl 09:07 -

Min chefs högst avvikande beteende blev den nya normalen

Idag förstår jag inte hur jag vågade, men då tycktes det helt oproblematiskt att säga till min chef att han inte fick kontakta mig före eller efter arbetstid. Jag hade avslutat civilekonomstudierna för något år sen och jobbade som bankens vice vds ”högra hand”. För att få ihop tillvaron som småbarnsförälder kom direktören till jobbet före klockan sju, lämnade vid tre för att hämta på dagis och sen började han jobba hemifrån igen vid sextiden. Tidig morgon och kväll ringde han mig (detta var innan mobil-, mejl- och bredbandsrevolutionen). Jag var karriärist och arbetsmyra, men sådana krav om tillgänglighet kunde jag bara inte stå ut med. Efter endast ett par veckor sa jag stopp och min chef respekterade mitt önskemål utan argument.

Jag tror att jag vågade delvis för att jag var föga förtjust i min chef. Men framförallt för att arbetslivet för tjugo år sen inte var gränslöst som (tekniken möjliggör) idag. Jag var den normala och min chefs beteende var högst avvikande. Så är det inte längre. Gränslösheten i kombination med arbetslivets stegrande krav vad gäller arbetsbelastning, arbetssätt och socialt umgänge, är med all vetenskaplig säkerhet orsaken till att stressen och den arbetsrelaterade psykiska ohälsan skenar.

Dagens Nyheter har börjat året med en artikelserie på temat stress, psykisk ohälsa och sjukskrivningar. Stress är ett lika snaskigt tidningsämne som bantning i januari, eftersom det är nu viljan att lova sig själv ett bättre liv är som högst. Själv är jag långt över genomsnittligt intresserad av ämnet, men känner bara irritation och uppgivenhet när jag läser artiklarna.

För tjugo år sedan kunde lösningen vara att säga stopp till sin chef. Att min chefs avvikande beteende nu har blivit den nya normalen gör att stress inte längre är ett lämpligt ämne för självhjälprörelsen. Det är helt orimligt att förvänta sig att varje individ ska säga stopp inte bara till sin egen chef, men också till alla andra chefer, kollegor, kunder med flera. Och inga mindfulnessövningar i världen kommer att lösa problemet med sönderstressade sjuksköterskor eller lärare. Lika lite kommer självhjälpsböcker, stressföreläsningar och tipslistor att underlätta tillvaron för tokstressade tjänstemän.

Sedan slutet på 90-talet handlar inte längre arbetsrelaterad stress om individens svårigheter (att sätta stopp), utan är en struktur- och kulturfråga inom våra organisationer. Men det är inte på det viset vi tar oss an problemet. Fransmännen fick den 1:a januari rätten att stänga av telefonen utanför arbetstid. I Sverige förespråkas pekpinnar och kontroll som ny lagstiftning (nya AFS:en), mer resurser till inspektioner från Arbetsmiljöverket och ett kunskapscentrum.

Varken Sveriges eller fransmännens välvilliga insatser kommer dock att fungera. Det är bara en enda grupp som kan lösa dagens episka stressutmaning. Det är vi chefer. Satsa varje krona, minut och insats på oss så kommer det att hända grejer! Höj kompetensen och bjud in till dialog. För det är bara vi chefer som tillsammans kan åtgärda mejl- och mötesmissbruk, otydligheter i mål och förväntningar, bristen på uppföljning och feedback, olidliga kontorsmiljöer, orimlig arbetsbelastning, verksamheter som styrs och mäts av faktorer som inte längre känns meningsfulla eller värderingskonflikter som gör att medarbetare lämnar i tusental.

Chefer och Tillsammans är nyckelord. Men också högsta ledningen måste vara med. Väldigt mycket kan vi vanliga chefer åstadkomma med relativt enkla och billiga grepp (exempelvis ta tag i mejl- och möteskulturen och jobba med feedback), men i mål kommer vi aldrig om de högst upp inte är med. Det är de som sätter standarden och förfogar över resurserna. För att tro att det inte kommer kosta är lika naivt och okunnigt som att ta sig an den skenande stressen och psykisk ohälsan som en fråga om individers oförmåga att säga stopp. 

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela