• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 11/14 2012 kl 08:17 -

Vilket misslyckande, medarbetaren tackar mig för sin nya lön

2007 gick jag en ledarskapskurs av det mer personligt utvecklade slaget i New York. Jag gillade kursen och kursledarna. Sista kursdagen var dock ett smärre helvete för mig. Mina amerikanska chefskollegor var i himmelen. Kursen tog enligt en modell upp ledarens olika drivkrafter. En drivkraft per dag och sista dagen var MONEY. Jag tänkte att MONEY kanske var en omskrivning av mål, men icke. Pengar är pengar. Jag funderade på att lämna en dag tidigare, men skärpte till mig. Jag fick genomlida intima detaljer om sparkonton, egna och grannarnas löner, sjukförsäkringar, oron över att bli en ”baglady”, kreditkortsträsk och overklig privat konsumtion samt ärvda förmögenheter man inte fick en tillräckligt stor kaka av. Min mun öppnades inte på hela dagen. Jag lärde mig att i ett land utan socialt säkerhetsnät blir privatekonomi båda viktigare och ett mer talbart tema. Det gjorde dock inte dagen dräglig och jag hade varit mer bekväm om chefskursen hade haft sex på agendan. Och då är jag en mycket pryd person! Trots min olust, kunde jag dock ta in att pengar för den genomsnittliga chefen i Sverige inte är i närheten samma drivkraft som för våra amerikanska kollegor.

Trots amerikanska chefens villighet att snacka om sin egen privata ekonomi är de lika besvärade som den svenska chefen när det kommer till att snacka lön med medarbetarna. Det är som pest för många. Jag har utbildat mängder av chefer i lönesättning och -samtal, och jag kan de givna förklaringarna. Skulle vilja ge mer, skulle vilja göra alla nöjda, skulle önska att varje krona kändes rättvis och sist men inte minst jag skulle önska jag inte behövde sätta en prislapp på en människa. Jag var nyfiken på om det kan ligga något annat djupare bakom olusten, men efter att ha forskat runt i den vetenskapliga värden kan jag meddela att jag inget nytt har hittat. Olusten härrör främst i från önskan om att inte göra någon besviken, önskan om ett ge mer och önskan om att inte sätta pengavärde på en person.

Det är tragiskt att det enda jag idag kommer ihåg från New York-kursen var den plågsamma MONEY-dagen. Jag är en riktig pengapryd, men bara inte på jobbet! Där pratar jag pengar som en rosabloggare helt utan hämningar. För mig består chefsuppdraget till stora delar i att just att sätta värde på olika prestationer. Är det värd att lägga 50 timmar på detta projekt, är det värd att vi åker iväg på konferens, är det värd att alla får nya telefoner, hur mycket är det värd att vi tar in en konsult som hjälper oss, är det värd att Cissi åker på 6-dagars kurs och hur mycket är det värd att lägga på ett nytt stödsystem? Och när vi chefer dagligen funderar och fattar beslut om någots värde har vi hela tiden den plånboken vi har att tillgå i åtanke. För mig är det precis samma logik med medarbetarnas löner. En gång i året ska jag bedöma vad den prestationen - och inte personen - är värd utifrån den plånboken som finns.

Köper chefen att lön enbart handlar om vad en prestation är värd, kvarstår en sak för att löneprocessen ska kännas meningsfull och smärtfri: Chefen måste släppa tanken om att alla ska bli nöjda! Det kommer aldrig att hända och ingår inte chefsuppdraget. Jag tycker inte att vi ska förvänta oss medarbetarnas glada tacksamhet. Det perfekta lönesamtalet avslutas med en ömsesidig känsla av rimlighet: Du meddelar den nya lönen och medarbetaren nickar igenkännande och säger att det känns rimligt. Mina mest minnesvärda och misslyckade lönesamtal har varit de där medarbetaren jätteglad och rörd har tackat för lönepåslaget. Då vet jag att jag under året och på utvecklingssamtalet inte har lyckas förmedla storheten i medarbetarens prestation. Det är jobbigt att hantera och inte lönemissnöjdheten hos medarbetare som överskattar sin prestation. 

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela