Normaldugliga chefer predikar inte domedag

Jag längtar innerligt till måndag. När plågan med de deppiga valaffischerna äntligen bör vara över. Nu hinner jag knappt utanför dörren förrän jag möts av politiska ledare med allvarliga miner och hyttande pekfingrar som lovar att jag ska slippa dö i vårdkön. Blir jag våldtagen ska förövaren lida och de svältdöende isbjörnarna får överleva – bara jag röstar rätt. 

Löftet om hårdhandskar som ska ta oss ur misären är genomgående, och lite beroende på vem jag röstar på får bidragsfuskare, kriminella och extremister det besvärligt efter den 9:e september. Det enda partiet som saknar politiskt budskap är SD, som istället visar leende människor i yngre medelåldern. Deras affischer borde vara lätta att passera utan att deppa ihop, men det är något med de för ljusa chinosen, de pastellfärgade tröjorna och det tramsiga typsnittet som får mig att känna djupt obehag. Och trots att jag inte ens tillhör målgruppen som får rösta i söndagens riksdagsval så förmår jag inte värja mig. 

Meghan McCain hade utan tvekan Donald Trump i åtanke då hon höll tal på sin far John McCains – den hyllade krigsfången, republikanske senatorn och två gånger presidentkandidatens – begravning i lördags. Men jag tänker att det också finns en känga till våra svenska politiska ledare i orden: 

The America of John McCain has no need to be made great again because America was always great." Ur Meghan McCains tal under sin far John McCains begravning 1 september 2018

Valaffischerna ger mig en känsla av att Sverige är riktigt illa däran och att den bästa tiden ligger bakom oss. ”Make Sweden great again”-retoriken signalerar inte bara ”fake news”, den visar framförallt på en bristande optimism och framtidstro som är helt oförenlig med ledaruppdraget. 

I jakten på (ledarskaps)ljuspunkter i den deppiga valslutspurten 2018 (som konstigt nog aldrig inleddes med ett lopp) har jag de senaste dagarna ägnat mig åt att (över)konsumera artiklar om just John McCains ledarskap. Han var episk och djupt respekterad, och omtyckt även av sina åsiktsmotståndare. 

Jag läser om händelser som illustrerar hans passionerade övertygelser, kämparvilja, optimism och straight-talk tydlighet.

I sitt avskedsbrev till det amerikanska folket skriver han:

Do not despair of our present difficulties but believe always in the promise and greatness of America, because nothing is inevitable here. Americans never quit. We never surrender. We never hide from history. We make history." 

Jag blir tagen av berättelser om hans mod att vara självkritisk och öppen om sina misstag.

McCain pratade öppet om sina misstag och om vad han önskade att han hade gjort annorlunda. Han återkom ofta till att han var en man med brister.Under valkampen 2000 fick McCain vid ett besök i South Carolina frågan om vad han tyckte om att konfederationsflaggan var hissad i stadshuset. Istället för att omtala konfederationsflaggan som “a symbol of racism and slavery” svarade McCain att han kunde “understand both sides”. Senare skrev han följande om händelsen:

I had not been just dishonest. I had been a coward, and I had severed my own interests from my country’s. That was what made the lie unforgivable. All my heroes, fictional and real, would have been ashamed of me.” 

När McCain efter sin cancerdiagnos fick frågan av en journalist om hur han hoppades bli ihågkommen, svarade han

He served his country and not always right. Made a lot of mistakes. Made a lot of errors, but served his country. And I hope we could add honorably.”

Jag njuter när jag ser klippet som visar ett exempel på McCains integritet. Han gör inte åsiktsskillnader personliga och han vägrar tala illa om en motståndare för att själv framstå i bättre dager.

Under presidentvalkampen mot Obama 2008 talade en kvinna illa om Obama under en tv-sändning. Hon sa att hon inte kunde lita på Obama eftersom han var arab. McCain tog mikrofonen från kvinnan och sa:

No, ma'am. No, ma'am. "He's a decent family man and citizen that I just happen to have disagreements with on fundamental issues and that's what this campaign's all about." 

Upprepade gånger försvarade han Obama när hans anhängare ville få honom att ge sig på sin politiska motståndare:

We want to fight, and I will fight, but I will be respectful. I admire Sen. Obama and his accomplishments, and I will respect him."

Historierna om McCains förmåga att se helheten, sätta nationen först och samarbeta för att åstadkomma förändringberör mig kanske mest. För det är det som chefsuppdraget till syvende och sist handlar om; att få saker att hända.

McCain var republikan, men partilös i sådan mening att han tog ställning i själva sakfrågan innan han lade sin röst. Han hade därför också nära kollegor och vänner inom båda partierna. För McCain kom nationens intresse – verksamhetens bästa – först. Innan sin död frågade McCain personligen de två personer som besegrat honom i jakten på presidentposten – Obama och Bush – att hålla tal på hans begravning. Ett medvetet val i syfte att vara enande och visa på framtidstro i en för USA utmanande tid. Igen ur hans avskedsbrev

We are three-hundred-and-twenty-five million opinionated, vociferous individuals. We argue and compete and sometimes even vilify each other in our raucous public debates. But we have always had so much more in common with each other than in disagreement. If only we remember that and give each other the benefit of the presumption that we all love our country we will get through these challenging times. We will come through them stronger than before. We always do.”

Jag är hög på McCain-historier och dotterns starka tal, men jag far inte i väg. Det vore orimligt att kräva att en enda av våra partiledare skulle besitta McCains mycket sällsynta ”greatness”. Allt jag förväntar mig av normaldugliga (parti)ledare är mindre domedag och mer optimism och framtidstro. Om jag som kommer från ljuvligt underbara Norge tycker att Sverige ”already is great” på väg mot ”even greater”, så måste väl även våra politiska ledare förväntas ha någon liten dröm bortom nästa budgetperiod som de tycker det är värt att kämpa för? 


Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

Till bloggarkivet

Vibeke Pålhaugen

Ett par år efter civilekonomstudierna kom jag till insikten att finansvärlden inte var så stimulerande som jag hade hoppats. Jag gick vidare till en karriär som affärsutvecklare och strategikonsult, och 1999 lämnade jag hemlandet Norge för Stockholm, Sverige.

Jag har varit väldigt förtjust i alla mina jobb, men livet blev som allra bäst efter att jag blev chef! Åren 2003 till 2011 arbetade jag på tidningen Chef, först som vice VD och från 2006 som VD. April 2011 startade jag verksamheten Chefshuset där min ambition är att jag och kollegorna på olika sätt ska bidra till att höja chefers prestationsförmåga och välmående. Plattformen för Chefshuset är min djupa övertygelse om att goda ledare är lösningen på allt.

Chef- och ledarskapsfrågor – högt och lågt – är vad mitt arbete handlar om, och det ger mig den stora förmånen att få möta tusentals chefer varje år. Och det är ofta i deras chefsvardag jag hittar material till mina veckovisa bloggar.

15 02

Upprepade dåliga beslut är otillåtet för alla undantaget chefen själv

Av Vibeke Pålhaugen

– Alla kan fatta dåliga beslut – men inte vid upprepade tillfällen, deklarerade Magdalena Andersson som sin ”enkla ledarskapsfilosofi”. Med den som grund backade hon… Fortsätt att läsa->

25 01

Chefstillvaron baserad på ”sanning, lögn och dåligt minne”

Av Vibeke Pålhaugen

Jag kan begripa om det spontant inte känns lockande att ta sig an TV-serien Makten, som just nu sänds på SVT. Men ett tio timmar långt drama om det norska socialdemokratiska partiet… Fortsätt att läsa->

Mest läst

Läs alla blogginlägg i arkivet

Prenumerera på bloggen

Vibeke Pålhaugen