Lars Nyberg, hjälm och 90-talist chefer

I helgens Vinterstudio raljerar André Pops över Pernilla Wibergs chock-rosa-gula-gröna-leopardmönstrade fartdräkt från Saalbach VM. Personligen är jag mer chockad över Pernillas pannband i tv-klippet från 1991. Tänk, i modern tid åkte de storslalom utan hjälm! Idag vet vi att det är en säker död. Enda sen jag läste boken ”Trygghetsnarkomanernas land” av David Eberhard har jag varit fascinerad av vilka konsekvenser vårt överdrivna behov för trygghet och kontroll har på vårt privatliv och arbetsliv. Doktor Eberhards prognos är att vi är/blir livsoförmögna.


Jag grubblar på Wibergs pannband, behovet av hängslen och livrem och hur det påverkar oss som chefer. Än mer specifikt funderar jag på hur stort kontrollbehov du kan ha och hur riskbenägen du måste vara för att åta dig uppdraget att vara chef för ett svensk företag med verksamhet i Uzebekistan, ett av världens mest korrupta länder?


Förra veckan lämnade Lars Nyberg till ingens förvåning vd-uppdraget på TeliaSonera. Jag har haft Lars Nyberg som talare vid två stora chefs- och ledarskapsevenemang jag har anordnat. Jag har även haft han som bordskavaljer på en middag. Jag gillade honom och han hade väldigt många bra och ovanliga chef- och ledarskapstankar (det tar jag i en annan blogg). Han är rätt udda i svenskt sammanhang. Inte precis en ödmjuk karaktär, och det enda som överraskar mig i hans hantering av media senaste månaderna är att den inte har varit begåvad. 


Inte många år kvar till 60 flyttade Nyberg hem till Sverige efter en mycket framgångsrik internationell chefskarriär. En tuffing och en riktig stjärna, var omdömet. Hans plan för hemkomsten var att gå i pension och ägna sig åt styrelsearbete och liknande. Dessutom skulle han snart bli småbarnspappa igen. Då han fick erbjudande om vd-jobbet på TeliaSonera tackade han ändå ja. En sista rolig grej, var hans tanke. Och helt förenligt med den föräldraledigheten han planerade att ta ut. Idag kanske han funderar på om han inte borde ha gett sig medan han låg på topp.


Det är självklart att Lars Nyberg ska lämna vd-posten. Oavsätt om han har varit ovetande eller drivande till TeliaSoneras oegentligheter i Uzebekistan, så är ansvaret Nybergs. Det ligger på chefens – och speciellt en vd’s - lott att ta ansvar för såväl egna som andras handlingar i tjänsten. Funderar jag kring scenariot att Lars Nyberg har varit helt ovetande om hur hans tjänstemän i Uzebekistan har gått tillväga för att säkra TeliaSonera affärer, så kan jag dock inte låta bli att känna medkänsla. Att som chef ta ansvar för bristande kontrollrutiner är att lämna för att ha gjort ett delvis dårligt jobb. Det går inte att jämföra med det eftermäle Nyberg nu avslutar sin chefskarriär. Det finns i allmänheten misstänker om att han som sina tjänstemän har ägnat dig åt oegentligheter och olagligheter. Han är en fallen stjärna. Och det möjligtvis för att han har hamnat i dragsuget av underställda tjänstemäns oetiska handlingar.


Jag menar på inget sätt att Nyberg är ett offer. Den situationen han har hamnat i ingår i vd-uppdraget och det förklarar delvis årslöner i tio miljoners klassen. Du tar på dig ansvaret att bedriva verksamhet i länder du inte kan som har affärsmetoder du vet är olagliga genom medarbetare du inte känner. Det är inte ett jobb för en person med överdrivet behov för hängslen och livrem! Jobbet kanske inte kommer att kosta dig livet, men det kan ta ifrån dig all din heder. Ingen liten grej.


Jag känner tacksamhet till alla höga chefer som vågar, vill och riskar så mycket för att leda sina verksamheter. Det finns de som i 2013 fortfarande åker slalom utan hjälm! Jag funderar på om det är en generationsfråga eller en mognadsfråga? Hur villiga att ta på sig ansvaret för tiotusentals medarbetares arbete spridd över hela världen kommer dagens barn att vara? Generationen som aldrig engång har fått åka en meter i den slaka pulkabacken utan hjälm, hur mycket kommer de att våga, vilja och riskera?
 


Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

Till bloggarkivet

Vibeke Pålhaugen

Ett par år efter civilekonomstudierna kom jag till insikten att finansvärlden inte var så stimulerande som jag hade hoppats. Jag gick vidare till en karriär som affärsutvecklare och strategikonsult, och 1999 lämnade jag hemlandet Norge för Stockholm, Sverige.

Jag har varit väldigt förtjust i alla mina jobb, men livet blev som allra bäst efter att jag blev chef! Åren 2003 till 2011 arbetade jag på tidningen Chef, först som vice VD och från 2006 som VD. April 2011 startade jag verksamheten Chefshuset där min ambition är att jag och kollegorna på olika sätt ska bidra till att höja chefers prestationsförmåga och välmående. Plattformen för Chefshuset är min djupa övertygelse om att goda ledare är lösningen på allt.

Chef- och ledarskapsfrågor – högt och lågt – är vad mitt arbete handlar om, och det ger mig den stora förmånen att få möta tusentals chefer varje år. Och det är ofta i deras chefsvardag jag hittar material till mina veckovisa bloggar.

15 02

Upprepade dåliga beslut är otillåtet för alla undantaget chefen själv

Av Vibeke Pålhaugen

– Alla kan fatta dåliga beslut – men inte vid upprepade tillfällen, deklarerade Magdalena Andersson som sin ”enkla ledarskapsfilosofi”. Med den som grund backade hon… Fortsätt att läsa->

25 01

Chefstillvaron baserad på ”sanning, lögn och dåligt minne”

Av Vibeke Pålhaugen

Jag kan begripa om det spontant inte känns lockande att ta sig an TV-serien Makten, som just nu sänds på SVT. Men ett tio timmar långt drama om det norska socialdemokratiska partiet… Fortsätt att läsa->

Mest läst

Läs alla blogginlägg i arkivet

Prenumerera på bloggen

Vibeke Pålhaugen