• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 09/03 2014 kl 10:33 -

Omänskliga krav på chefer

Som mamma till en 1-åring får jag dagligen omtänksamma frågor om sömnen och tillvaron som småbarnsförälder. För en vecka sen kom jag till insikten att om si sådär femton år när jag behöver det som mest så har omgivningen för längst slutat fråga. Och jag kommer inte våga berätta.

Journalisten Guro Hoftun Gjestad skrev förra söndagen en öppenhjärtig, varm och modig krönika om livet som storbarnsförälder i norska tidningen VG. Den har delats mer än 70 000 gånger och tematiken har fått stort utrymme vid fikaborden, i kommentatorsfälten, i tv-sofforna och i andra tidningar. Kritikerna saknas. Många berörs. Vuxna som ungdomar.

Jag ser parallellerna till chefslivet. Min erfarenhet är att nyblivna chefers behov och tillvaro ofta får stor uppmärksamhet (bra!). Erfarna chefer däremot blir inte sällan bortglömda trots att deras utmaningar i regel är mycket större och svårare. En illustration: en Google-sökning på ”ny chef” ger 854 000 träffar. ”Erfaren chef” ger 15 300 träffar.

Att jämföra föräldraskapet med ledarskapet är inget nytt. Och inte engång den mest självupptagna nyblivna förälder skulle bestrida att ”Små barn, små problem. Stora barn, stora problem”. Det som fängslar med Hoftun Gjestads krönika är förutom de hjärtskärande vardagsexemplen hennes funderingar kring varför storbarnsföräldrar får så lite uppmärksamhet. Det får mig att grubbla över samma ”varför” för den erfarna chefen.

Småbarnsföräldrars utmaningar är i regel smått gulliga och övergående. Det gör det lätt att berätta. Sömnbrist, nya tänder, olust att hänga i lekparken eller modet att inte göra egen mos. Charmigt. Storbarnsföräldrars utmaningar däremot är mörka. Och dessutom vill inte gärna 17-åringen att du delar med dig av hens nedstämdhet, fylleslag, självskadning eller ensamhet bakom datorn. Inte på Facebook, inte på Instagram och inte med någon som helst. Kanske finns det också en dos av skam och skuldbeläggning. Vad har jag gjort för fel så att det blev så här?

Och vi erfarna chefer då, varför berättar inte vi om våra svåra utmaningar och behov av stöd? Det är inte för att vi är rädda för att hänga ut medarbetarna, för det är så lätt att undvika. Och den erfarna chefens utmaningar är sällan varken mörka eller skambelagda. Jag har bara en förklaring kvar; vi har fått lära oss att vi efter några år på nacken ska klara oss själva.

Fullärd och fullkomlig efter ett par år i chefsuppdraget? Så här svart på vitt inser vi att det inte bara är obegåvad, det är också en omänsklig förväntan. Det är som att säga till föräldrarna till den självskadande dottern eller sonen som super sig redlös varje helg att det här borde du kunna hantera du som har varit förälder i femton år nu.

Vad om vi omfamnar sanningen att vi som chefer (föräldrar och människor) kommer att vara ofullkomliga livet ut? Aldrig fullärd. Hoftun Gjestad har gjort mycket för storbarnföräldrarna genom att bjuda på sin vardag, tillkortakommanden och oro. Tillbaka har hon fått inget annat än omtanke, glada tillrop, bollplank och tacksamhet. Hur många av oss erfarna chefer vågar göra samma sak?

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela