• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 09/04 2012 kl 11:05 -

Orden som sänker förväntningarna på dig som chef

Fyra av tio medarbetare i Sverige anser att chefen gör ett dåligt jobb. Jag tror inte denna dårliga siffra enbart handlar om chefens faktiska prestationer, men också om medarbetarnas uppskruvade förväntningar på oss chefer och omgivningen i allmänhet.

En chef jag känner välkomnar alla nya medarbetare med att säga:
”Jag är tyvärr jättedålig på att plocka upp signaler. Om du inte mår bra eller du är missnöjd med något så måste du berätta det för mig. För om jag inte vet är det inte mycket jag kan göra. Har vi en överenskommelse?”

Smart chef. Hon sätter förväntningarna både på sig själv som chef och på sina medarbetare med budskapet; det är du och inte jag som har ansvaret för att du är nöjd. Idag som så många ägnar sig åt Maslows svåråtkomliga självrealisering är det ofta förekommande att människor är överdrivet intresserade i sig själva. Intresset för egen person är på en nivå som ingen annan (frisk) människa kan matcha. Däri ligger roten till mycket besvikelse såväl på jobbet som privat.

Vore det inte superb om vi chefer kunde göra ett tillägg i den smarta chefens välkomsttal i dessa banor:
”Jag kommer aldrig att göra dig riktig nöjd. Om du var min enda medarbetare och jag ingen annan uppgift hade än att arbetsleda dig, så skulle du fortfarande inte bli nöjd. Det är inte för att jag inte vill, men för att jag omöjligt kan upparbeta samma intresse för dig som person som du har. Så är det med alla mina medarbetare. Du kommer därför förmodligen inte känna dig tillräckligt sett, hör och bekräftat av mig. Jag lovar emellertid att jag efter bästa förmåga ska göra så gott jag kan.”

Det dyker upp en minnesbild. Händelsen som förändrade både min yrkesbana och det sätt jag ser på mig själv. Efter en mycket social barn- och tonårstid, insåg jag under gymnasietiden att siffror och ”egentid” var min grej. Jag dyrkade detta vidare under min civilekonomutbildning. Efter fyra år i Bergen åkte jag hem till Oslo och finansjobbet med övertygelsen om att jag var ”siffernerden” som det var bäst att placera i eget rum. Jag spenderade dagarna med att räkna på derivater och lite understimulerad fattade jag intresse för EMU/ euron som skulle införas ett par år senare. Mitt intresse resulterade i att jag blev euro-ansvarig i banken och vice vd’en Thomas blev min chef. Han bjöd in bankens 250 viktigaste företagskunder för att lyssna på mig föreläsa om EMU och dens betydelse för Norge och Europa. Siffernerden skulle inte bara göra debut på en scen, men också på powerpoint och som föredragshållare. Chefen bestämmer, tänkte jag utan större känslor och förberedde mig bäst jag kunde. Då jag klev ut på scen var jag inte nervös, men jag ansåg det som högst sannolikt att jag kom att förstummas av skräck när jag väl skulle börja. Så står jag där inför alla de kostymklädda. Lägger på min första oh-plast och sätter igång. Det flyter på och tiden går så alltför fort. Jag älskar det!

Minnesbilden är evig. Ögonblicket då jag insåg att jag inte bäst kommer till min rätt i siffrornas sällskap. Jag klev ut ur garderoben; jag är inte en antisocial nerd. Det var inte så att chefen ”såg sidor vid mig som jag själv inte såg”. Thomas såg arbetsuppgiften och tänkte att den är Vibeke avlönad för att göra. På det sättet gjorde han mig nöjd helt utan avsikt. Och kanske är det just så det är, att lite mer fokus på uppgiften och lite mindre på känslor skulle gynna såväl våra medarbetare som oss själva.

Visst vore det tjusigt om vi vågade som Don att nu och då sätta förväntningarna rätt med de högljudda orden: ”THAT’S WHAT THE MONEY IS FOR!”:

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela