• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 03/06 2013 kl 10:06 -

Orka med att chefa över guldhoppen

I 3,5 mil låg Johan Olsson först i skidspåret i Val di Femme i söndags. Och inte med så lite heller. Mestadels av loppet hade han 30-50 sekunders försprång. De fem milen tog Olsson 2 t 10 min,och två av hans största tillhängare var tveksamma till sista minuten. Så här löd det ifrån Svt-reportrarna Jonas Karlsson och Pär Elofsson:

• 9 min från mål påminns vi om Vancouver där Olsson inte höll till guld.
• 7 min från mål säger Karlsson återhållsamt ”Det finns en chans?”. Elofsson avstår från att svara.
• 4 min ifrån mål får vi höra om Jörgen Brinks kollaps tio år tidigare.
• 2 min ifrån mål och med 30 sekunder försprång säger Elofsson för första gången lite trävande ”Han tar det här…”. Karlsson svarar snabbt: ”Såg inte så!”.
• 40 sek ifrån mål kommer det från Karlsson: ”Tänk om det håller!?”. ”Det måste det väl?”, svarar Elofsson med tvivel i rösten.
• Först 10 sek ifrån mållinjen kände de sig säkra och tillkännagav att det blir svenskt guld.

För alla icke-svenskar var söndagens 5 mil långt mindre spännande. Det svenska guldet var klart tidigt. Även en extremt skidentusiastisk norska som jag insåg efter Northugs och tränarens ”långa” samtal i spåret efter en mil att det inte var dagen för norskt guld. Inget guld till Sveits eller Ryssland heller. Det var inte resignation eller pessimism som tog oss dit, det var en logisk slutledningsförmåga. Olsson gjorde en kanonprestation, viste inga svaghetstecken och han var ingen överraskning. Han hade gått in två VM-silver några dagar tidigare.

Under mina 14 år som nordman i Sverige har jag förundrats över att svenska idrottskvinnor – och män i toppen inom sin i idrottsgren inte får svenskarnas 100%-iga stöd. Det finns alltid en chans att inte ta hem guldet, påminns vi ständigt om. Bättre att avvakta till det är över. Så är det inte Norge, kan jag lova. Vi snackar upp våra hjältar redan innan de ställer sig på startlinjen! Jag kan inte annat än tro att en sådan positiv peppning är viktig för att själv världens allra bästa ska förmå att hämta hem guldet! Och blir det inget guld, är vi lojala och peppar dem inför nästa guldchans redan innan besvikelsen har lagt sig.

Med ledsenhet inser jag att jag i mitt chefsliv tyvärr inte har tillämpat samma metod. Blickar jag tillbaka kan jag se att de medarbetare som har fått största delen av min uppmärksamhet har varit de som aldrig har haft en chans att ta hem guldet. Det har varit mängder av peppning, coachning och svåra samtal för att locka fram i bästa fall en ”good enough” prestation. Guldhoppen har jag tacksamt tänkt att de sköter sig själva. Vid utvecklingssamtalen har jag berömd deras prestationer, självständighet och initiativförmåga. Löpande lovord under året har det också blivit, men inte sällan lite sådär i förbifarten.

Som chef är det så lätt att lägga för liten tid och energi på de bästa som skulle kunna göra så mycket mer med rätt ledning. (Och ledarskapsforskningen är entydig: stjärnmedarbetarna behöver ledning i lika stor utsträckning som alla andra.) Våra verksamheter skulle gynnas mer om vi fick fler medarbetarna som under vår ledning tog hem fler guld än att vi lyfter alla upp till en dräglig lägstanivå.

Att leda de medarbetarna som inte riktigt fungerar tränar de flesta chefer på, men hur mycket kan vi chefer egentligen om att leda de allra bästa? Att vara chef för Northug eller Olsson inför vinter OS 2014 kräver helt annan kompetens än vad chefen för det danska längdskidslandslaget behöver. Vi ”vanliga” chefer behöver båda kompetenserna, för i våra team har vi en bladning av såväl nordmän, svenskar som danskar som ska åka skidor. 

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela