• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 05/15 2013 kl 09:39 -

Ska chefer verkligen arbeta efter kl 14 på fredagar?

Mitt första möte med det svenska näringslivet var omvälvande. Jag arbetade på en bank hemma i Oslo och jag väntade besök av ett gäng managementkonsulter från Stockholm. Jag tog emot sällskapet i receptionen och med framsträckt arm var jag redo att hälsa för första gång. Högsta chefen ledde truppen och han kom närmare och närmare och närmare. Han tryckte sig mot mig, min utsträcka arm kom i kläm och jag tänkte; vad gör människan?! Han gav mig en kram. Kind, armar och allt. Därefter kom hans entourage och gjorde det samma. Jag stod som där som en chockad trasdocka och funderade på om jag verkligen skulle våga gå in i hissen ensam med dessa skumma män. Ni förstår, i Norge kramas man inte på jobbet.

Tre år senare flyttade jag till Stockholm och efter tretton år i Sverige kan jag se att det är mer än att kramas på arbetstid som jag har anammat av svenska vanor. Jag äter varm lunch oftare än vad min kropp har gott av, jag arbetar efter kl 14 på fredagar (i varje fall nu och då) och det händer att jag tilltalar människor äldre än mig och som jag inte känner vid förnamn och inte efternamn. Kulturkrockarna har blivit färre, vilket torde innebära att jag har blivit mer svensk i mitt sätt. Det är dock en norsk egenskap jag har bibehållit som skapar mindre trubbel för mig nu när jag är chef jämfört med då jag var medarbetare.

Jag är som norska rakt på sak och tydlig i mina åsikter. Då jag var medarbetare åkte jag på många smällar för just det. En av mina svenska chefer rekommenderade mig under ett utvecklingssamtal att bli mindre öppen med mina åsikter. Godhjärtat menade han på att det aldrig kunde gynna mig att dela med mig av mitt tyck och tänk eftersom det bara öppnade upp för konflikter. Hur då, frågade jag? Jo, några i min omgivning kunde inse att de inte tyckte som jag om jag lät dela med mig av mina åsikter. Om jag höll tyst så undvek jag det problemet, fick jag förklarat för mig. Förutom det tråkiga i att hålla tyst, satte jag inte likhetstecken mellan att tycka olika och konflikt. Att det finns de som gör det, har jag fått uppleva det under mina senaste tretton år. Medan jag har tänkt att nu har vi en god och intressant diskussion har min motpart upplevd mig som aggressiv och att vi är i konflikt. Jag har hamnat i sådana situationer så många gånger, MEN smällarna har blivit långt färre efter att jag blev chef. Min enda slutsats av det är att medarbetare efterfrågar, välkomnar och vill ha tydlighet av chefen!

Jag kom över en ny forskning kring nordiska ledarstilar. Vi är så nära, men olikheterna är stora. Jag har gjort en liten sammanfattning i nedan tabell. I januari i år var det 199 år sedan Danmark överlämnade Norge till svenska kungen. Nu på fredag den 17 maj firar nordmännen att det är 199 år sedan Norge fick sin första grundlag. Unionsupplösningen kom 1905. I god nordisk anda kan jag inte låta bli att önska att jag som chef hade förmågan an plocka lite russin ifrån varje ruta nedan. Jag tror att det är just någonstans där att det goda chef- och ledarskapsidealet finns!

Källa: But we’re not all Vikings!, Intercultural Identity within a Nordic Context, 2012

Om någon har vägarna förbi Kungsträdgården i Stockholm kl 10 på fredag så erbjuds det där årets 17 maj tal av Norges statsminister Jens Stoltenberg. Han har som ledare talets gåva. För cirka 20 år sen kom han till Handelshögskolan där jag pluggade och jag kommer än i dag ihåg hans ord. Hans mest minnesvärda tal är kanske det han höll två dagar efter Utöya-massakern i juli 2011. 

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela