• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 12/11 2013 kl 10:04 -

Sluta peta, annars blir jag tokig

Jisses, vad jag har petat. I allt. Och framförallt i det som var minst viktigt. Måhända hade jag ett sjukt kontrollbehov, men i ärlighetens namn var det nog svartare än så. Jag trodde nog helt enkelt att jag kunde allt bäst. Även det jag inte kunde alls. Min räddning ur mikromanagementträsket blev Bodil och en insikt om att chefsjobbet måste bli roligare om jag ska orka.

Den tystlåtna norrlänningen var min drömmedarbetare. Hon var rolig och trygg. Jag hade det största förtroende för Bodils förmågor. En dag tröttnade hon på mitt ständiga petande och satte mig lågmält på plats. Jag blev knäckt. Nedslagen av insikten om att jag hade tagit död på en god portion av Bodils engagemang och kreativitet skärpte jag till mig. Bodil-händelsen sammanföll med att jag var helt slut. Jag hade under mina första månader som nybliven chef farit omkring som en skållad råtta och nosat i alla fat. Jag förstod att om jag skulle tycka det var roligt och mödan värt att vara chef så behövde jag (till största delen) få ägna mig åt roliga saker. Jag kom fram till att för mig är det helheten som är tjusningen och att varken mitt intresse eller tålamod räcker till för detaljerna. Och det enda sättet för mig att få ägna mig åt det som jag är bra på och tycker är kul är att låta medarbetarna få göra likaså.

Idag blev jag väldigt nyfiken på vad som är källan till utbildningsminister och chefen Jan Björklunds mikromanagement – ett sjukt kontrollbehov eller en tro på att han kan bäst? Även det han inte kan alls. Förra veckans oroväckande PISA-rapport visar att svenska elever har försämrats inom mätningens samtliga tre områden; läsförståelse, matematik och naturvetenskap. Sedan år 2000 har Sverige sjunkit på listan varje gång som mätningen har gjorts, men aldrig tidigare har raset varit så kraftigt. Störst inom OCED. Efter en vecka kom Björklund idag med både diagnos och medicin. De usla resultaten har sitt upphov i slapphet och disciplinproblem menar svenska skolans högsta chef. Och receptet för att bota alla senkommande elever i grind är att låsa dörren när det ringer in. ”Hade jag varit lärare hade jag gjort det.”, lägger han till.

Är det bara jag som får känslan att Björklund ägnar sin tid åt helt fel saker? Som han kan lite eller ingenting om? Och jag tänker att förlorad i detaljerna mäktar ingen människa med helheten.

Under snart två år har jag haft den stora förmånen att varannan torsdag umgås ett 30-40 tal av Stockholms stads skolledare. Som chefer för några av landets största skolor är deras uppdrag stort och mångfacetterat. När vi möts snackar vi inte främst skolpolitik, men chefskap, ledarskap och den goda hälsan. Det är ett gäng oerhört kompetenta, smarta och djupt engagerade ledare jag har fått lära känna. Jag är imponerad. Och en sak är säkert, de behöver inte tips från Björklund om hur de ska få elver att komma i tid! En låst dörr är det som behövs för att 15-åringen med vällust ska ta sig genom Strindberg?! Bästa skolledare och chefskollegor, det är tillåtet att tänka att chefen är oinsatt och oförskämd. Jag tycker ni som Bodil ska ryta till; SLUTA DETALJSTYRA! Det vore fint om Björklund skärpte till sig för han förtjänar lite roligare (chefs)dagar på jobbet.

Måhända är jag för hård. Björklund hade idag kanske bara ett återfall av mikromanagment. Som de flesta av oss har nu och då. Själv känner jag fortfarande den rodnande skammen efter att i måndags ha instruerat en drömmedarbetare om hur att knyta presentsnöret på Chefshusets julklappar. Jag grubblade nämligen på det under helgen...

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela