• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 02/05 2014 kl 09:20 -

Snälla, skicka inte vidare eländet

En lärare våldtog under längre tid en handfull av sina 8-10 åriga elever. Pojkar. En familjeväns son är ett av offren. Jag minns alla tidningslöpen från då den gifta tvåbarnspappan blev gripen. En av tidningarnas grafikbild har etsat sig fast i minnet. Det är en norgekarta med röda prickar som markerar de orter där läraren har haft anställning. Det är rött från norr till söder. 50-åringen hade varit ovanligt kort på varje skola och under efterforskningen kom det fram att också flera av pedofilens tidigare chefer hade haft misstankar om sexuella övergrepp. Någon anmälan hade de inte gjort. Läraren sa upp sig frivilligt och som referenter berättade cheferna enbart om lärarens förmågor i klassrummet. Alla som en valde att skicka eländet vidare.

Vi vet att det finns chefer som väljer att skydda enskilda anställda och verksamhetens ”goda namn och rykte” genom att agera domstol och fastslå frigivande dom för det som enligt Sveriges rikes lagar är brottshandlingar. Bytesaffären är: du säger upp dig och vi får amnesi. Det mest uppmärksammade fallet i Sverige på senare år är förmodligen Röda korsets informations- och insamlingschef. 2009 fick han sparken och polisanmäldes för att ha förskingrat flera miljoner från Röda korset. Vid polisutredningen kom det fram att chefen också hade förskingrat miljonbelopp från sin tidigare arbetsgivare Cancerfonden och även tvingas lämna ytterligare en anställning beroende på ekonomiska oegentligheter. Hovrätten dömde chefen till 5 års fängelse. Två organisationers chefer valde att skicka eländet vidare och möjliggjorde således för chefskollegan att stjäla 9 miljoner från hungersdrabbade barn och cancersjuka.

Detta är extrema fall. Vi blir förbannade och vi skulle självklart aldrig gjort något liknande. Skickat eländet vidare, alltså. Men om vi bortser ifrån extremfallen, hur står det egentligen till med referenssystemet i Sverige? ”Välfungerande” är inte ord jag hör chefer i min omgivning använda. Min bestämda åsikt är att som chef och referent är det min uppgift att hjälpa en chefskollega göra en bra rekrytering. Den allmänna uppfattningen tycks dock vara att uppdraget är att hjälpa en (före detta) medarbetare få nytt jobb. Lyckligtvis är de två uppgifterna väldigt ofta förenliga, men i de fall de inte är det vem väljer du då att vara lojal?

VD:n och tillika referenten till 25-årigen jag hade som slutkandidat berättade att hen arbetade bäst i grupp. Hos mig ringde ingen varningsklocka och jag frågade om det inte var hans erfarenhet att yngre oerfarna förmågor gärna ville arbeta i team? Jo, svarade vd’en och lade till att denna förmåga var mycket förtjust att arbeta i team. Jag anade fortfarande ingen oro och gick vidare i mina frågor. 25-åringen fick jobbet och efter några veckor på kontoret förstod jag. Att arbeta i team innebär för denna person att fysisk sitta bredvid en annan människa som arbetade vid sitt skrivbord. Allra helst chefen – två på en dator. Att få vara med på allslags möten utan varken papper eller penna var också toppen. Allvarligt, jag överdriver inte. Det var bedrövligt och mycket svårt att åtgärda, vilket referenten uppenbarligen också hade misslyckades med.

Jag är helt övertygad om att vd:n förstod att jag inte förstod, men han valde att inget säga. Han valde att vara lojal sin före detta medarbetare. Jag tar 100% ansvar för att jag inte ställde följdfrågor och för min usla rekrytering. Det var helt och hållet mitt fel, men det utesluter inte att jag efter händelsen tappade 100% av förtroende för min chefskollega. Jag kan inte förstå hur en chef självmant kan bidra till att fel person kommer på fel plats och det till kostnaden av sitt egna goda namn och rykte. Och i vissa fall är kostnaden obeskrivligt och oändligt mycket större än som så. 

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela