Socialministern fick en andra chans i helgen

Varje dag tog jag spårvagnen hem vid 16-tiden och åt middag med min fru och mina tre barn, berättar Kåre Willoch i tv-programmet ”Da vi styrte landet”. Så var det att vara Norges högsta chef – inte på Hedenhös tid – men så sent som i mitten på 80-talet. Willochs fem efterträdande statsministrar som i programmet sitter runt middagsbordet suckar storögt och avundsjukt. Ingen av dem har kunnat avnjuta vare sig samma rörelsefrihet eller familje- och fritid.

Jag påmindes om tv-ögonblicket då jag i söndags läste en längre intervju med Gabriel Wikström (32). I maj 2017 blev han som Sveriges folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister (S) sjukskriven för andra gången på grund av utmattningssyndrom. Två månader senare meddelade Wikström att han inte kommer tillbaka till sin chefstjänst i regeringen.

Jag var mycket upprörd i samband med Wikströms sjukskrivning i maj 2017. Mer specifikt över hur just hans chef hanterade nyheten. Tillfället var gyllene, men socialminister Annika Strandhäll missade. Nu måste samhället se till att Wikström får det stöd han behöver för att komma tillbaka till jobbet, var hennes kommentar den här vårdagen i maj. Provokationen i uttalandet och förhållningssättet hade inte varit så stor om det inte vore för att Strandhäll

I sak har Strandhäll helt rätt. Forskningen visar med all säkerhet att den arbetsrelaterade stressen och psykiska ohälsan oftare hittar mer av sin förklaring i sociala och organisatoriska faktorer på jobbet, än hos individen. Det gör dock inte chefsuppgiften enklare, och därför vore det alldeles utmärkt om Strandhäll i maj hade axlat sitt lagsinstiftade chef- och arbetsgivaransvar. Strandhäll skulle, precis som vi vanliga chefer förväntas, ha tagit tag i det möjligen större sociala eller organisatoriska problemet på arbetsplatsen – oavsett om Wikströms stresskällor fanns på jobbet, privat eller både och.

Det är förstås meningslöst att nu i januari orda om vad Strandhäll borde ha gjort i maj förra året, om det inte vore för att hon i helgen fick en ny chans, att göra rätt. Wikström vittnar i intervjun om en arbetsplats som definitivt behöver översyn. Och det är lätt att ta honom på orden, eftersom igenkänningen är stor även för oss chefer som aldrig har haft uppdrag inom just politiken. Några beskrivande citat från intervjun:

Gränslöshet

(på frågan hur en arbetsdag på departementet såg ut)

För det första hade jag inte varit på departementet utan på resande fot. Jag hade träffat någon landstingsledning, gjort besök i en idrottsklubb och talat om folkhälsa på en stor konferens. Jag hade åkt hemifrån sex på morgonen och varit tillbaka 22. Och då var jag trött.”

Kortsiktighet

Det som jag och många andra känner är att det går så oerhört snabbt i politiken i dag. Det långsiktiga arbetet, det som spelar roll för människor, blir lidande på grund av det kortsiktiga spelet i politiken.”

Tillgänglighet

Varje gång det närmar sig sommarledighet eller julhelg i regeringen heter det att "kom ihåg nu att man som statsråd aldrig är ledig, ni har ingen semester". Man uppmanas att inte ge sken av att vara ledig. Det är idiotiskt. Det fattar alla att ingen kan vara en Duracell-kanin dygnet runt, året om.”

Inofficiell tävlan

Det finns en inofficiell tävlan mellan de politiska tjänstemännen i regeringskansliet, om att vara så upptagen som möjligt. Vi som politiska ledare har gjort för lite för att stävja denna idioti. Det är en av de största farorna för att människor ska hamna i utmattning.”

Som vi förstår har Strandhäll lite att jobba med, liksom de flesta av oss. Och just Strandhäll har nu ett gyllene tillfälle att fånga bollen som Wikström har lagt upp, och kliva in i förebildsrollen. Det är långt ifrån enkelt, men helt nödvändigt i mer än juridisk mening. Hon om någon har uppgiften att visa oss chefer att det är möjligt.

Det sägs att datorerna ska lämna oss chefer överflödiga, men rent krasst tror jag inte att vi kommer kunna återvända till tiden med spårvagn klockan 16 och därefter ostörd familje- och fritid fram till läggdags. Men vem vet. Oavsett känner jag efter att ha läst intervjun en sorgsenhet – jag misstänker att chefskåren har tappat en lysande kraft i Wikström som har lämnat chefsyrket bakom sig.  


Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

Till bloggarkivet

Vibeke Pålhaugen

Ett par år efter civilekonomstudierna kom jag till insikten att finansvärlden inte var så stimulerande som jag hade hoppats. Jag gick vidare till en karriär som affärsutvecklare och strategikonsult, och 1999 lämnade jag hemlandet Norge för Stockholm, Sverige.

Jag har varit väldigt förtjust i alla mina jobb, men livet blev som allra bäst efter att jag blev chef! Åren 2003 till 2011 arbetade jag på tidningen Chef, först som vice VD och från 2006 som VD. April 2011 startade jag verksamheten Chefshuset där min ambition är att jag och kollegorna på olika sätt ska bidra till att höja chefers prestationsförmåga och välmående. Plattformen för Chefshuset är min djupa övertygelse om att goda ledare är lösningen på allt.

Chef- och ledarskapsfrågor – högt och lågt – är vad mitt arbete handlar om, och det ger mig den stora förmånen att få möta tusentals chefer varje år. Och det är ofta i deras chefsvardag jag hittar material till mina veckovisa bloggar.

14 08

Eliasson och det galna chefsföraktet

Av Vibeke Pålhaugen

Familjen Obamas devis ”When they go low, we go high” är tillsynes inget som SDs Jimmie Åkesson kan relatera till. I helgen valde partiledaren att ”go even lower” med… Fortsätt att läsa->

08 08

Tre sätt att disciplinera chefer som gör feltramp

Av Vibeke Pålhaugen

Walt Disney-chefen James Gunn fick i slutet på juli i år sparken för något han skrev på Twitter – för tio år sen. Att han som 25-åring skämtade… Fortsätt att läsa->

Mest läst

Läs alla blogginlägg i arkivet

Prenumerera på bloggen

Vibeke Pålhaugen