Sökes: Ilskna och opragmatiska chefer

Olika varianter av ”ren idioti”, var den allmänna och mediala beskrivningen av den spanska fotbollsförbundspresidenten Luis Rubiales agerande förra veckan. Att sparka den framgångsrika landslagstränaren Julen Lopetegui dagen före den första VM-matchen ansågs ofattbart affektstyrt, hämndlystet och framförallt särdeles opragmatiskt.

Rubiales ansåg sig själv inte ha något val. Lopetegui hade tre veckor tidigare signerat en förlängning av sitt anställningsavtal, så föreställ er chocken då Rubiales två dagar före VM-start och fem minuter innan nyheten offentliggjordes informerades av Real Madrid(!) om att hans medarbetare Lopetegui skulle bli lagets nya tränare. Förgäves vädjade Rubiales till Real Madrid om att hålla på nyheten medan han utan framgång försökte få tag på Lopetegui – som redan var upptagen med att informera spelarna. Fem minuter efter det första samtalet och utan möjligheter för Rubiales att förbereda sig hade det blivit en världsnyhet. Förbundspresidenten blev rosenrasande, och efter ett halft dygns betänketid sparkade han Lopetegui med argumentet: 

"The national team belongs to everyone and we have to send a clear message to all employees at the federation that there is a way of behaving, that there are ethics.”

Att bli sparkad och hemskickad hade Lopetegui verkligen inte förväntat sig, så i stället för att lämna VM med den ädla metall han hade räknat med så blev det med tårar. 

Att Lopetegui tackade ja till det prestigetunga tränarjobbet för Real Madrid var inte det som gjorde Rubiales så innerligt upprörd. Det var hur och när det gjordes. Att informera honom som högsta ansvariga chef två dagar innan VM och fem minuter innan nyheten offentliggjordes – så gör man bara inte mot verksamheten. Det ansåg Lopetegui och de flesta med honom. Men den allmänna uppfattningen var att Rubiales ändå borde ha släppt det med tanke på Spaniens goda chanser att vinna VM-guld. Han skulle ha agerat mindre principiellt (idiotiskt) och mer pragmatiskt i syfte att säkra guldet, vilket torde vara Rubiales främsta uppgift argumenterades det. Den förbannade Rubiales valde dock att tänka på sin verksamhet i ett längre perspektiv än till VM-finalen den 15 juli 2018. Han hade inget annat val än att sparka Lopetegui, för det var en fråga om ”valores” (värderingar).

Jag njuter. Ack, vad vi behöver fler arga, personligt upprörda, principiella och långsiktiga chefer som Rubiales. Med mindre känslostum pragmatism och kortsiktigt tänkande i chefskåren hade vi inte ens behövt uppleva #metoo-upproret (det mest pragmatiska har varit att blunda för sexuella övergrepp) eller IT-skandalen på Transportstyrelsen och måndagens fängsling av Audis vd Rupert Stadler (det mest pragmatiska var att fuska). Och tusentals andra exempel vi kan komma på. Sökes: Fler ilskna och opragmatiska chefer. 


Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

Till bloggarkivet

Vibeke Pålhaugen

Ett par år efter civilekonomstudierna kom jag till insikten att finansvärlden inte var så stimulerande som jag hade hoppats. Jag gick vidare till en karriär som affärsutvecklare och strategikonsult, och 1999 lämnade jag hemlandet Norge för Stockholm, Sverige.

Jag har varit väldigt förtjust i alla mina jobb, men livet blev som allra bäst efter att jag blev chef! Åren 2003 till 2011 arbetade jag på tidningen Chef, först som vice VD och från 2006 som VD. April 2011 startade jag verksamheten Chefshuset där min ambition är att jag och kollegorna på olika sätt ska bidra till att höja chefers prestationsförmåga och välmående. Plattformen för Chefshuset är min djupa övertygelse om att goda ledare är lösningen på allt.

Chef- och ledarskapsfrågor – högt och lågt – är vad mitt arbete handlar om, och det ger mig den stora förmånen att få möta tusentals chefer varje år. Och det är ofta i deras chefsvardag jag hittar material till mina veckovisa bloggar.

04 12

Fyra chefer som anser att egen oduglighet bäst åtgärdas genom lönelyft

Av Vibeke Pålhaugen

Föga överraskande uppstod upprorsstämning förra veckan, när det avslöjades att de fyra kommunalrådscheferna på Lidingö tänkte ge sig själva… Fortsätt att läsa->

27 11

Alla de som lämnar sin chef, inte för att de kan – men för att de måste

Av Vibeke Pålhaugen

Du har säkert läst dem du också; solstrands-artiklarna om lyckliga chefer eller medarbetare som helt eller delvis har lämnat sina jobb för att få en vettig(are) tillvaro.… Fortsätt att läsa->

Mest läst

Läs alla blogginlägg i arkivet

Prenumerera på bloggen

Vibeke Pålhaugen