• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 04/19 2016 kl 10:56 -

Stefan Löfvens basala (chefs)oförstånd

Att tänka det är ytterst vanligt. Att säga det till nära anförtrodda bakom stängda dörrar är inget konstigt. För vilken chef har inte någon gång förhållit sig till medarbetarnas missnöje med ett irriterad ”de vet inte hur bra de har det”-suck. Att däremot ta steget och gnälla till medarbetarna om deras bortskämdhet är ytterst obegåvat. Om du till råga på det framför dina klagomål via den tunga affärstidningen The Financial Times så spelar du i en helt egen liga av (chefs)oförstånd.

Nu är det inte första gången statsminister Stefan Löfven har uttryckt sitt missnöje med de han har fått förtroende att leda; det svenska folket. Han är inte en man som drar sig för att hytta med pekfingret åt sina bortskämda undersåtar. Sen tidigare har vi fått höra att vi borde skärpa till oss, ta i lite mer, kämpa hårdare och sluta käbbla. Och tisdag förra veckan meddelade Löfven – via en intervju i The Financial Times – att vi borde veta hut och vara tacksam för allt han har gjort för landet. Ett citat från artikeln:

“But the more surreal thing is that all the numbers are going in the right direction, but the picture the public have is that the country is now going in the wrong direction. It’s not only a question about if they are afraid of the refugee crisis; it’s as if everything is going in the wrong direction.” 

Innan tidningarna fick fullt upp med Kaplan-saken hann de politiska ledarskribenterna gå till hårt angrep på Löfvens uttalanden. Gnälligt, slät politisk retorik och tveksamt sifferstöd skrev de. De har alla rätt i sak, men grejen är att detta inte främst är en sakfråga. Det är en mycket elementär chefs- och ledarskapsfråga. Och då tänker jag inte främst på att statsministern saknar den basala insikten att gnällande och fingerpekande chefer har till följd stötta, kränkta och demotiverade följare som utvecklar en ovilja gentemot chefen. Nej, jag tänker på oförståndet att som Sveriges näst högsta ledare inte ha förstått vad som inte finns i chefsuppdraget:

Det finns ingen

En chef kan säga att det går bra nu, men det är medarbetarna som avgör om det är bra. För dem.

Som chefer mäter vi verksamhetens välmående och framgång med nyckeltal som lönsamhet, försäljning, sysselsättning, tillväxt och dess lika. Kan vi i tillägg kanske erbjuda sommartid och schyssta kontor så är det ”fullt hus”. Tycker vi. Medarbetarna har däremot helt andra ”nyckeltal” som avgör hur nöjda de är med (jobb)tillvaron. Det kan vara att få feedback, tydlighet i mål och uppdrag, att utvecklas, rimliga uppdrag, förtroende för chefen, bra kollegor med mera. Och inte sällan förekommer det att medarbetare har helt orimliga förväntningar och krav som vi som chefer varken kan eller vill leva upp till.

Chefsuppgiften är att möta medarbetarnas missnöje med nyfikenhet. Förstå och sen besluta vad du vill göra något åt och klargöra för medarbetarna vad arbetsgivaren inte kommer att leverera på. Synnerligt förståndigt är det med nyfikenhet om man som Löfven faktiskt är beroende av de underställdas röster för att behålla chefsjobbet.

Det finns ingen 

En chef avgör inte själv vad som är lämplig följd av sina ansträngningar. Utan en gemensam sanning är livet helt enkelt inte alltid rättvist.

Löfven kunde ha uppfunnit det goda chef- och ledarskapet, blivit en landsfader då läget i vintras var som mest oroligt, tagit kol på ungdomsarbetslösheten, lyft skolresultaten till ett OECD-genomsnitt, fixat integrationen och löst bostadsbristen i Stockholm och ännu förlora chefsjobbet. Det har hänt med långt bättre politiska ledare än honom som Winston Churchill och Jens Stoltenberg.

Löfven kan hoppas på att vi en gång i framtiden kommer se storheten i hans insatser, men just här och nu är den allmänna uppfattningen att han borde anstränga sig mer och att någon annan man eller kvinna sannolikt skulle göra jobbet bättre. Att som Löfven bemöta den upplevda orättvisan med det-är-så-surrealistisk-stackars-mig gör det bara värre. Det sänker förtroende och förstärker uppfattningen om att han är en chef som borde jobba hårdare. Eller bytas ut.

Det finns ingen 

Det ingår inte i medarbetarnas jobb att tacka chefen för att hen gör sitt jobb.

Chefsuppdraget går ut på att göra mängder av saker som anses gynna verksamheten. Medarbetarna ser på chefsuppdraget med samma logiska ögon, och inte en gång när chefen anstränger sig extra för någon enskild medarbetare så rubbar det deras syn på varför chefen gör som hen gör. För att det är bäst för verksamheten. I de bästa av världar har chefen en chef som tar sig av berömmet och bekräftelsen, men oavsett om  chefens chef gör sitt jobb så är det helt orimligt att förvänta sig att medarbetarna ska tacka chefen för att hen gör sitt jobb.

En missnöjd Löfven tycker att hans undersåtar har tappat kontakten med verkligheten. Han har som alla chefer i samma situation två vettiga val: börja leverera eller sluta. Vi helt vanliga chefer har dessutom ett tredje verktyg till förfogande som stackars Löfven helt saknar; nämligen att byta ut (delar av) folket!

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela