Ta död på nöjd-medarbetar-terrorn

Vi sitter mitt emot varandra över konferensbordet medarbetaren och jag. Fyra veckor har gått sen medarbetaren började och det är tre veckor sen jag insåg att det aldrig kommer att fungera. Min agenda för samtalet är; det bästa för båda parter är att du hittar ett jobb som passar din kompetens bättre. Medarbetaren var först förvånad över mitt missnöje, men efter att jag hade gett henne ett antal exempel på den dåliga matchen mellan arbetsuppgifter och hennes kompetens fick jag en förklaring till hennes svaga prestationer. Om bara jag hade varit en mer berömmande, bekräftande och allmänt positiv chef så skulle hon ha gjort ett bättre jobb. Den ”smällen” kändes som en enorm lättnad och det svåra samtalet blev med ett mycket enklare; ”Är du missnöjd med mitt sätt att vara chef så är det ännu en bekräftelse på att vi ska avsluta din anställning här. Det bästa för dig är att du hittar en chef och ett jobb som passar dig bättre”.

Vi som är chefer i Sverige lever under ett nöjd-medarbetare-terrorvälde. Att vi blir mätta, utvärderade och granskade tycker jag är helt rätt. Men om bedömningen av vårt chef- och ledarskap i stor utsträckning bygger medarbetarnas nöjdhet blir det helt fel! Ännu mera fel blir det om det sker genom anonyma medarbetarenkäter. Men i ärlighetens namn så undrar jag om våra bedömningsstrukturer (som vi chefer har skapat) kanske inte är den största terrorkällan. Kan det inte vara så att största nöjd-medarbetar-hetsen skapar var och en av oss som chef genom vår egen önskan och strävan efter att göra alla nöjda, bli omtyckt och en blind tro på att hög nöjdhet = hög prestation?

Första steget mot att ta död på nöjd-medarbetar-terrorn är att vi chefer kommer till insikten och agerar utifrån:

  • Att den enda medarbetarnöjdheten som är eftersträvansvärd är den som leder till högre prestationer på jobbet.
  • Förvänta dig inte att bli omtyckt som chef. Du gillar inte alla, så varför skulle alla gilla dig? Ta hellre emot det som en positiva överraskning varje gång du inser att någon tycker om dig!


Nästa steg är att ta tag i vår blinda tro på att hög nöjdhet är lika med hög prestation. En ny amerikansk forskning visar på att i 42% av verksamheterna så är de mest nöjda, engagerade och motiverade medarbetarna de som presterade sämst! Detta fenomen förekommer i organisationer där cheferna inte håller medarbetarna ansvariga. Man tillåter de som inte riktigt räcker till att glida undan, få enkla uppgifter och lägre ställda krav. Det innebär samtidigt att de dedikerade, ansvarsfulla och mer kompetenta medarbetarna måste jobba mera och ta större ansvar. Hög- och medelpresterarna blir som konsekvens naturligt nog stressade, frustrerade och omotiverade samtidigt som de känner sig underskattade. De är verksamhetens mest missnöjda, men presterar högst. Så länge de är kvar. Känner du igen det? Det gör jag! Under min tid medarbetare hade jag mycket nöjda kollegor som uträttade näst intill ingenting. Och med handen på hjärtat, jag har även som chef haft otroligt nöjda och lågpresterande medarbetare. Jag lät dem smita undan, kanske mest för att jag hade gett upp eller inte orkade få till stånd en förändring. Jag inser vilket svek det var mot mina andra medarbetare och verksamheten i stort.

Det fanns en tid då jag som chef skulle bli helt förstörd av att få höra att jag var en negativ och icke-peppande chef. Men som tur är, nu och då under chefsresan trillar det ned polletter. Jag är tacksam för att jag rätt tidigt i min chefskarriär lärde mig att det är omöjligt att göra alla medarbetarna nöjda, men framförallt är det inte min chefsuppgift! Min medarbetare från inledningen hade helt korrekt inte fått mycket beröm av mig, men jag är övertygad om att hade jag ljugit fram några fler glada tillrop nu och då så hade hon inte presterat bättre. Hon hade förmodligen blivit mer nöjd med såväl sina prestationer som jobbet, men kollegorna, jag eller verksamheten i stort hade inte gynnas alls. 


Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

Till bloggarkivet

Vibeke Pålhaugen

Ett par år efter civilekonomstudierna kom jag till insikten att finansvärlden inte var så stimulerande som jag hade hoppats. Jag gick vidare till en karriär som affärsutvecklare och strategikonsult, och 1999 lämnade jag hemlandet Norge för Stockholm, Sverige.

Jag har varit väldigt förtjust i alla mina jobb, men livet blev som allra bäst efter att jag blev chef! Åren 2003 till 2011 arbetade jag på tidningen Chef, först som vice VD och från 2006 som VD. April 2011 startade jag verksamheten Chefshuset där min ambition är att jag och kollegorna på olika sätt ska bidra till att höja chefers prestationsförmåga och välmående. Plattformen för Chefshuset är min djupa övertygelse om att goda ledare är lösningen på allt.

Chef- och ledarskapsfrågor – högt och lågt – är vad mitt arbete handlar om, och det ger mig den stora förmånen att få möta tusentals chefer varje år. Och det är ofta i deras chefsvardag jag hittar material till mina veckovisa bloggar.

15 02

Upprepade dåliga beslut är otillåtet för alla undantaget chefen själv

Av Vibeke Pålhaugen

– Alla kan fatta dåliga beslut – men inte vid upprepade tillfällen, deklarerade Magdalena Andersson som sin ”enkla ledarskapsfilosofi”. Med den som grund backade hon… Fortsätt att läsa->

25 01

Chefstillvaron baserad på ”sanning, lögn och dåligt minne”

Av Vibeke Pålhaugen

Jag kan begripa om det spontant inte känns lockande att ta sig an TV-serien Makten, som just nu sänds på SVT. Men ett tio timmar långt drama om det norska socialdemokratiska partiet… Fortsätt att läsa->

Mest läst

Läs alla blogginlägg i arkivet

Prenumerera på bloggen

Vibeke Pålhaugen