• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 11/13 2018 kl 01:46 -

Veckans tre bedrövliga chefsnyheter

Tre chefer försatte mig i ett tillstånd av djup (chefs)bedrövelse förra veckan. Jag är rätt likgiltig till dem som personer, men speglingen i ett större chefssammanhang gör mig verkligen nedstämd. Spegligen åskådliggör tydliga varningssignal om vart vårt arbetsliv är på väg. 

Trumpifieringen

I förra veckan uttalade utrikesminister Margot Wallström under en konferens att hon tyckte att den bästsäljande författaren och psykologen Jordan B. Peterson borde "krypa tillbaka under den sten han kom ifrån". Tycka vad man vill eller ingenting om Petersons åsikter, men den typen av personpåhopp ska en chef/människa hålla sig för god för. 

Att en erfaren diplomat tillika utrikesminister tillåter sig att trilla ner i Trump-träsket på en offentlig scen är inte bara hårresande, det är också ytterst bedrövligt. Och framförallt ger det skäl att fundera över hur många andra chefer också som riskerar att trilla dit på grund av att orken och medvetenheten att motstå frestelsen inte finns.

Alla vill ha mer, men ingen vill betala

Försvarsmaktens ÖB Micael Bydén oroar sig (som vanligt) över miljarderna han behöver, men inte får. Hans uppdragsgivare vill ha en kraftigt utbyggd försvarsförmåga, men de är inte villiga att betala för den. 

Att försvarschefen får mediautrymme när han hytter med ”ryssen kommer!” och andra skräckscenarios är inget märkvärdigt alls. Det bedrövliga är vetskapen om att nästan alla chefer delar Bydéns vardag; utmaningen att lösa mirakeluppgiften att göra mer med mindre resurser. 

För idag vill alla våra kunder/klienter/uppdragsgivare ha mer flexibilitet, mer anpassning, mer tillgänglighet, mer snabbhet, mer kvalitet, mer rabatt eller bara mer av vad som helst. Det är i sig inte ett problem. (Chefs)problemet är att kunder/klienter/uppdragsgivare inte längre tillämpar den sedan urminnes tider självklara logiken att man måste betala mer för att få mer. 

Det finns inte gratisluncher – åt alla

För fem år sedan deklarerade H&Ms vd Karl-Johan Persson att i slutet av 2018 skulle 850 000 arbetare i 750 fabriker tjäna rättvisa levnadslöner. I förra veckan avslöjade SvD att H&M gett upp målet att de som syr deras kläder ska kunna leva på sin lön. 

Att multimiljardärfamiljen Persson har kommit till insikten att det är en omöjlig ekvation för H&M att betala sina sömmerskor i låglöneländerna Asien och Afrika skäliga löner är djupt deprimerande. Att antalet människor som inte kan leva på sin lön ökar kraftigt i Europa och USA gör bilden än mörkare. 

Poverty is often seen as a problem of worklessness. Today, though, it is a problem of being in work.” Kenan Malik, The Guardian, september 2018

Som bekant finns det inte gratisluncher – i varje fall inte åt alla. Med mirakeluppdraget att leverera mer med mindre resurser blir frestelsen stor för chefer som Persson att ge upp. Och att pressa de som redan har för lite att ge mer. Mer flexibilitet, mer snabbhet, mer tillgänglighet, mer timmar och mer anpassning i utbyte mot mindre lön och lägre trygghet. 

Det är alldeles uppenbart att vi mer än någonsin behöver superskärpta chefer. Chefer som ser och vägrar omöjliga mirakeluppdrag, som sätter stopp för att orimliga krav förs vidare ner i organisationshierarkierna och som orkar uppföra sig normalhyfsat i mötet med andra människors avvikande åsikter. 

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela