• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 02/27 2018 kl 05:26 -

Urban Nilsson har det inte ett dugg tuffare än andra chefer

Tre dagar efter avslutningsceremonin i Pyeongchang har en del åkt hem för att lära av sina framgångar, andra av sina misslyckanden. För oss som inte var med och kämpade om medalj kan OS redan kännas avlägset. Men även vi chefer har depp- och pepplärdomar att hämta från OS.

Depp – stackars (valla)chefer

"Jag ber om ursäkt till grabbarna och svenska folket som tittade på tv. Jag ber om förlåtelse.” Urban Nilsson, vallachef, Sverige

The New York Times skrev för någon vecka sen att det är ett extremt tufft jobb att vara vallachef (för norska skidlandslaget). Några dagar senare ser jag svenska vallachefen Urban Nilsson i tv-rutan, där han ber hela svenska folket om förlåtelse(!). Det är lätt att känna empati med Nilsson. Vallachefer får aldrig beröm när det går bra, men går det dåligt får de all skuld. "To be noticed is to be criticized", förklarar The New York Times.

"Just take the blame, and you’re a free man.”  Knut Nystad, vallachef, Norge

Det är lätt att ömma för Nilsson och alla andra vallachefers orättvisa vardag. Men varför stanna där? ”Quick to criticize, slow to praise” är en bekant och vetenskapligt belagt beskrivning av hur det ser ut på de flesta av våra arbetsplatser. Vår chefstillvaro skiljer sig med andra ord inte så mycket från vallachefernas ”tuffa vardag” – minus kanske de påträngande journalisterna och tv-kamerorna.

Pepp – när cheferna sätts först

Efter Norges medaljrekord i Pyeongchang (39 stycken) frågar framförallt utländsk media hur det kan vara möjligt för ett så litet land. Ledare och utövare anger orsaker som närvaron av snö, ”födda med skidor på fötterna” (Kläbo) och lagandan; ”We believe there is no good explanation or justification for why you have to be a jerk to be a good athlete” (Jansrud). Högsta chefen Överbö säger att det delvis beror på att tävlingsresultat inte tillåts förrän vid 13 års ålder; “We want to leave the kids alone. We want them to play”.

Personligen och å alla chefers vägnar hade jag blivit lyrisk om de hade lyft fram två av de förklaringar som forskarna faktiskt har hittat. Åren 1952 till 1988 fick Norge, Sverige och Finland i genomsnitt ungefär lika många OS-medaljer var. Efter 1988 har Norge tagit ett stort kliv upp på medaljlistan; från medelmåtta (med i snitt 10 medaljer per OS under åren 1952–1988) till bäst i världen (med i snitt 23 medaljer per OS 1988–2010, i Sotji 26 medaljer). Så vad hände 1988? Jo, Norge startade organisationen Olympiatoppen som gavs ansvaret och befogenheterna att utveckla norsk elitidrott. Forskare har undersökt hur Olympiatoppen bidrar till de imponerande resultaten. Slutsatserna är många och tänkvärda, men mest intressanta är Olympiatoppens övertygelse om att: 

• Norge måste ha de bästa ledarna i världen för att utveckla de relativt få talangerna och begränsade ekonomiska resurserna
• det är fullt möjligt att uppnå extraordinära resultat med vanliga människor.

Olympiatoppen sätter alltså cheferna först. Att säga att man gör det är inte så ovanligt – att faktiskt göra det är mer sällsynt. Norges OS-framgångar borde därför vara ett peppande exempel på hur chefer med rätt förutsättningar kan lyfta ”vanliga” människor till extraordinära resultat.

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela