• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 11/13 2013 kl 08:42 -

Uthängd och förlöjligad, men du är lika glad

Snöslask, kyla och tärande mörker. Det antog jag var orsaken till att svensken massutvandrar till Thailand vintertid. Ack, hur jag brister i självinsikt. Det är du och jag och våra andra chefskollegor som driver folket på flykt. Tio timmar ifrån dig och dina medarbetare kan äntligen andas ut och bli lyckliga på riktig. Det ser vi ju på bilden.

Stortavlorna i Stockholms innerstad säljer just nu drömmen om en skön tillvaro utan oss. Självklart, jag fattar. Det är tänkt att vara roligt. Om vi bortser ifrån att igenkänningshumorn inte precis är i nivå med Solsidan och doften av sena 90-talet (då vi inte hade smarta telefoner och wi-fi på hotellet), vad känner du som chef när du ser annonsen? Först kände jag ingenting, men några timmar senare blev jag irriterad. Jag är trött på det eviga hackande på oss chefer. Nu är det min passion och mitt jobb att stå på chefens sida, men de flesta av er stannade förmodligen där jag började. Med att känna ingenting. Kanske tänkte du även att det är en rimlig annons som nog säljer en och annan resa till Thailandssolen. Jag tror det vore sunt om vi alla blev en smula irriterade när vi blir uthängda och förlöjligade.

Ledarskapslitteraturen är full av tips och råd om vad vi chefer ska göra för att förtjäna medarbetarnas respekt. Första steg sägs vara att visa medarbetarna respekt. Så ska vi vara förtroendeingivande, trovärdiga, lyhörda, autentiska och mänskliga. Lägg till öppna, generösa, roliga, ärliga, sårbara, tydliga, tillgängliga och hedersamma och vi belönas kanske med respekt. Förtrösta inte om det känns omöjligt. Väldigt många av alla de chefer jag möter lyckas bra med detta. Så varför får vi då inte mer respekt? Min förklaring är att både vi och ledarskapslitteraturen har hoppat över det första grundsteget för att få respekt, nämligen att visa respekt för oss själva och vårt chef- och ledaruppdrag. Vi chefer gör dagligen saker mot oss själva som vi aldrig skulle drömma om att utsätta våra medarbetare för eller tillåta dem att göra mot sig själva. Låt mig ge några exempel:

• Vi låter medarbetarna genom anonyma enkäter rösta fram om vi är en bra chef eller inte.
• Vi låter arbetsdagen fyllas med mestadels icke-chefsjobb och att göra medarbetarens arbetsuppgifter. Vi tänker att det är deras och inte de egna sysslorna som är viktiga, riktiga och något att vara stolt över.
• Vi smusslar med vårt chefsjobb på kvällar och helger. Ledningsgruppsmöten, strategikonferenser och annat viktigt chefsarbete planerar vi in på tider när hjärnan är som tröttast. Vi har helt enkelt inte samvete till att utföra vårt (chefs)arbete på betald arbetstid.
• Vi låter andra fylla våra almanackor och beordra oss på möten som vi till 70% tycker är värdelösa. Och vi höjer inte rösten för det.
• Vi låter Jante och en förvrängd syn på rättvisa och inte funktion styra vårt beteende. Vi får inget chefsjobb gjort i det öppna kontorslandskap, men tänker att man måste vara Kung Carl Gustaf-okänslig för att propsa på eget kontor. Vi lämnar alltid möten med flest nya punkter på att göra listan för att det känns mest rättvist så.

Och vet ni vad kära chefskollegor, som chefer skulle vi aldrig säga ja till att fylla våra storstäders reklamtavlor med budskapet om att tio timmar bort från personalen finns den sanna lyckan för trötta chefer. Till det hyser vi för stor respekt för våra medarbetare. Det vore vettigt om vi visade lika stor respekt för oss själva. Är du som jag lite mer irriterad nu? Och då främst på dig själv? Jag hoppas det. 

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela