En av mina underställda chefer ägnade mycket tid och kraft åt att försöka avskaffa födelsedags- och andra former för firandefika på arbetsplatsen. Det var inte samlingarnas konsumtion av onyttigheter eller den förlorade arbetstiden hon motsatte sig. Hon tyckte det var högst olämpligt att på jobbet uppmärksamma något som inte var en arbetsprestation. Chefer före mig hade brottats med hennes strikta förhållningssätt till det sociala umgänget på jobbet, men jag lyckades få henne att lägga ned kampen. Dock misslyckades jag fundamentalt med att få denna synnerligen prestationsorienterade chef att inför andra uppmärksamma och berömma sina medarbetares goda arbetsinsatser.
Min erfarenhet är att de flesta rätt tidigt i sin chefskarriär kommer till insikten om att medarbetarna har ett stort behov av att bli sedda, hörda och bekräftade. Vi vet samtidigt numera att såväl morot som piska har begränsad effekt. En entydig forskning berättar att beröm i form av positiv förstärkning av ett önskat beteende är en av de saker som ökar en persons prestationer mest. Förutom hög förväntat avkastning ska vi ta med i ekvationen att beröm kräver liten chefsinsats och är gratis. Summa summarum borde det vara svårt för oss chefer att INTE lovorda våra medarbetare! Trots detta visar forskning i såväl Sverige som i andra länder att beröm är en synnerligen stor bristvara i arbetslivet.
"Appreciate everything your associates do for the business. Nothing else can quite subsitute for a few well-chosen, well-timed, sincere words for praise. They’re absolutely free and worth a fortune."
Sam Walter, owner of Wal-Mart
Jag har i åratal funderat på varför det är så att vi chefer ägnar oss så alltför lite åt något som kräver så minimalt och som ger så stor effekt. Samtidigt spenderar vi mängder av tid på att grubbla över, peppa oss inför och samla modet att ge negativ feedback som i all jämförelse inte har samma produktivitetsfrämjande effekt som att ge erkännande.När jag söker svaret i främst amerikansk forskning hittar jag förklaringar som
I svensk kontext dyker ytterligare en förklaring upp: JANTE. Jag läser om den i forskningen och det stämmer väl överens med mina egna erfarenheter. Jag har mött otaliga chefer (några av dem mina underställda) som avstår ifrån att ge beröm utifrån rädslan av att vad ”de andra” ska tycka och känna. Tänk om de blir avundsjuka, ledsna, förorättade eller tappar motivationen för att du berömmer en kollegas goda insatser? Berömmet är kanske inte obefintligt, men sker det så sker det främst bakom säkert stängda dörrar. Inför alla ges bara beröm till gruppen med den otydliga luddigheten det innebär.
Den gyllene regeln: ”Ge positiv feedback publikt och negativ feedback i enrum” har inte stort fäste i Jante-land. Jag har haft otaliga diskussioner med såväl egna underställda chefer och medarbetare som andra chefer kring detta. Att vi chefer ska ge positiv feedback inför alla ofta är min starka personliga övertygelse. Utifrån ett strikt affärsmässigt perspektiv är mitt argument att det inte finns något bättre sätt att förstärka individers och gruppers goda prestationer. Berömmer jag inför alla Kalles pålitlighet och att han alltid kommer i tid så kommer det påverka såväl Kalle som några andra i teamet. Jag har kommunicerat ett önskat beteende på ett positivt förstärkande sätt, helt utan morötter, piskor eller direktiv. Det mest kraftfulla du kan åstadkomma som chef är att medarbetarna själva väljer att göra det som du vill att de ska göra och berömmet är att superbt chefsverktyg.
En ännu starkare drivkraft för mig är det värderingsmässiga. Vill jag som chef arbeta för att vi ska få en generös och positiv feedbackkultur eller vill jag befästa och förstärka en missunnsam och snål avundsjukekultur? För mig är valet enkelt. Och vem vet, kanske kan det droppa ett och annat positivt ord även på oss chefer om vi lyckas brotta ned Jante på jobbet!
Önskar du konkreta tips om hur att ge beröm effektivt kolla exempelvis här.
Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag. 
15 02
– Alla kan fatta dåliga beslut – men inte vid upprepade tillfällen, deklarerade Magdalena Andersson som sin ”enkla ledarskapsfilosofi”. Med den som grund backade hon… Fortsätt att läsa->
25 01
Jag kan begripa om det spontant inte känns lockande att ta sig an TV-serien Makten, som just nu sänds på SVT. Men ett tio timmar långt drama om det norska socialdemokratiska partiet… Fortsätt att läsa->
Läs alla blogginlägg i arkivet
Några år efter civilekonomstudierna kom jag till insikten att finansvärlden inte var så stimulerande som jag hade hoppats. Jag gick vidare till att bli strategikonsult och 1999 lämnade jag hemlandet Norge för Stockholm, Sverige.