Vad gjorde vi egentligen för nytta för 25 år sen?

Det är knepigt att för yngre förmågor förklara gamla skapelser som rörpost, Tipp-ex och det ensamma och koncentrerade arbetets heliga kraft. Och det är nästintill omöjligt att överbevisa dem om att vi faktiskt gjorde vettiga saker på jobbet också före internet, mejl, sociala medier och smarta telefoner – och innan ordet samarbete hade fått fäste som produktivitetens och kreativitetens urkraft.

När jag – som 70-talist – i jämngamla chefers sällskap frågar om de minns hur det var att jobba för si sådär tjugofem år sen, möts jag alltid av belåtna ja-jag-minns-suckar. Men så kommer ångesten. För vad gjorde vi egentligen på jobbet när vi satt ensamma på vårt egna kontor, med våra avgränsade arbetsuppgifter som enda sällskap och nöje? Det trillade inte in 200 (e)brev om dagen, internmötena var sällsynta och nyheterna läste vi hemma i papperstidningen till frukost. Vi skickade rörpost till kollegor och postbrev till kunder, och väntade tålmodigt och förväntansfullt på svar. Vi vilade när vi var sjuka, tog hand om barnen när vi vabbade och var lediga när vi hade semester. Och hade vi inte hunnit med dagens sysslor när klockan visade 16:00 (jag är från Norge), så var det okej ändå. Det fick helt enkelt vänta till nästa dag, för vi skulle hem till Livet…

Möjligen har ett brett spann av forskardiscipliner gett oss begreppsapparaten vi behöver för att bättre beskriva och förstå vårt arbetslivs resa från då till nu. På uppdrag av regeringen utgav Arbetsmiljöverket i förra veckan två rapporter om hur bland annat globaliseringen och digitaliseringen har lett till nya sätt att organisera arbete i Sverige. De har gett utvecklingslinjerna till vårt idag bekanta gränslösa arbetsliv tre rubriker:

  1. Flexibilisering
  2. Individualisering och informalisering
  3. Byråkratisering

Jag vågar mig på en extrem sammanfattning av de 150 sidorna:

Flexibilisering

Förr var normen att vara tillsvidareanställd på heltid hos en arbetsgivare och att utföra sina konkreta arbetsuppgifter på jobbet under ordinarie arbetstid.

I vår strävan efter mer effektivitet, produktivitet och konkurrenskraft har flexibilitet lyfts fram som centralt. Tekniken har möjliggjort flexibilitet med när och var vi jobbar och vi har flyttat ut i det aktivitetsbaserade landskapet, vi sitter hemma, på tunnelbanan eller på Espresso House innan, under och efter ordinarie arbetstid. Även förhållandet arbetstagare och -givare har avreglerats, och i gigekonomin har olika former för icke-permanenta anställningsformer växt fram.

Individualisering och informalisering

Förr var normen att arbetet skulle vara källan till försörjning och att det viktigaste var att visa på förmåga att lösa den konkreta arbetsuppgiften.

Idag är jobbet ett individuellt självförverkligandeprojekt där normen är att arbetet ska vara roligt, utvecklande och meningsfullt. Nära samband med individualiseringen har arbetslivets informalisering. Tidigare var vår förmåga att lösa arbetsuppgiften rekryteringsgrundande, men idag är informella kriterier (som personliga egenskaper), sociala förmågor och personligt nätverk avgörande för våra möjligheter på arbetsmarknaden.

”När arbetet uppfattas som en persons (förväntade) intresse blir det också lätt att rationalisera nåbarhet och uppkoppling för kunder, kollegor och arbetsgivare även utanför arbetstid.”

Byråkratisering

Förr var normen ett grundläggande förtroende för att chefer och medarbetare gör så gott de kan och ser till verksamhetens bästa.

Idag är ökad formalisering och standardisering, kontroll, dokumentation och fokus på mätbara mål en del av verkligheten. Till vardags märker vi av det genom att mer av vår arbetstid går åt till administration, tillsyn, utvärdering, ackreditering, rankning och kvalitetssystem. Ofta med konsekvensen att vi behöver göra vårt ”kärnarbete” utanför ordninarie arbetstid, och det i en förlängning skapar en känsla av stress och sänkt motivation.

”Trots arbetslivets retorik om egenkontroll, entreprenörsanda, kreativitet och tänkande ”utanför boxen” menar flera forskare att dagens arbetsliv präglas av en uttalad byråkratisering.”

Så vad säger forskningen – var det bättre förr? Det beror väldigt mycket på, är inte helt otippat svaret. Parallellt med framväxten av det gränslösa arbetslivet har sjukskrivningarna i Sverige ökat stadigt och markant, men de är ojämnt fördelade på yrkesgrupper och branscher. Brist på återhämtning är emellertid en stor och allmän utmaning. Och vad ska vi chefer göra åt det? Forskartipset är att vi ska göra det gränslösa arbetslivet mindre gränslöst och kontrollerande än vad tekniken gör möjligt. Det låter klokt, men det kräver att vi gör det tillsammans.

Om du är nyfiken på att läsa mer, så hittar du rapporterna nedan tillsammans med en vägledning till oss chefer:

Antologin Gränslöst arbete – om arbetsmiljöutmaningar i anknytning till ett gränslöst arbetsliv
Kunskapssammanställning 2018:2 Nya sätt att organisera arbete – betydelsen för arbetsmiljö och hälsa
Arbetsmiljöverkets vägledning om utmaningar i ett gränslöst arbetsliv


Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

Till bloggarkivet

Vibeke Pålhaugen

Ett par år efter civilekonomstudierna kom jag till insikten att finansvärlden inte var så stimulerande som jag hade hoppats. Jag gick vidare till en karriär som affärsutvecklare och strategikonsult, och 1999 lämnade jag hemlandet Norge för Stockholm, Sverige.

Jag har varit väldigt förtjust i alla mina jobb, men livet blev som allra bäst efter att jag blev chef! Åren 2003 till 2011 arbetade jag på tidningen Chef, först som vice VD och från 2006 som VD. April 2011 startade jag verksamheten Chefshuset där min ambition är att jag och kollegorna på olika sätt ska bidra till att höja chefers prestationsförmåga och välmående. Plattformen för Chefshuset är min djupa övertygelse om att goda ledare är lösningen på allt.

Chef- och ledarskapsfrågor – högt och lågt – är vad mitt arbete handlar om, och det ger mig den stora förmånen att få möta tusentals chefer varje år. Och det är ofta i deras chefsvardag jag hittar material till mina veckovisa bloggar.

11 12

Nu får de smaka på alla chefers främsta fiende; ointresse och likgiltighet

Av Vibeke Pålhaugen

Brist på tålamod är normalt ingen eftersträvansvärd egenskap, men den bjuder i varje fall på en kraft mot att något måste ske. Dock riskerar nutidens… Fortsätt att läsa->

04 12

Fyra chefer som anser att egen oduglighet bäst åtgärdas genom lönelyft

Av Vibeke Pålhaugen

Föga överraskande uppstod upprorsstämning förra veckan, när det avslöjades att de fyra kommunalrådscheferna på Lidingö tänkte ge sig själva… Fortsätt att läsa->

Mest läst

Läs alla blogginlägg i arkivet

Prenumerera på bloggen

Vibeke Pålhaugen