• Av Vibeke Pålhaugen
• Skriven 03/17 2015 kl 09:58 -

Vad Vladimir Putin kan lära Gustav Fridolin om att vara chef

Chefstrion Putin, Fridolin och en 25+ chef har gett mig lite att tänka på senaste veckan. Det började med att jag gjorde bort mig inför en ung chef på kurs på Chefshuset. Jag förde ett resonemang kring jobbvardagen innan emejl, mobiltelefoner och internet. Mina jämngamla chefer nickade och log igenkännande som vanligt, men den enda (riktigt) unga chefen i sällskapet skrattade inte. Från den kanten höstade jag enbart en matt och ointresserad blick väldigt lik den blick jag brukade ge min pappa när han berättade om två mil till skolan och annat slit från efterkrigstiden. Det stör mig inte att 25+ chefen anser att jag är pensionsklar eller är tveksam till huruvida vi gjorde någon nytta alls på jobbet innan 1995. Det som däremot är nästintill outhärdligt är att jag några timmar för sent kom på vad jag skulle ha sagt för att väcka den unga chefens nyfikenhet! Jag skulle ha berättat att då jag klev in i arbetslivet på mitten av 90-talet så:

• Hade vi 5 dagars arbetsvecka.
• Arbetade vi 40 timmar per vecka.
• Jobbade vi bara på jobbet. Aldrig på bussen eller i ICA-kön. Och framförallt arbetade vi inte ett andra skift hemma på kvällen.
• Stannade vi hemma när vi var sjuka och vi arbetade inte från sjuksängen.
• Arbetade vi inte när vi vårdade sjuka barn.
• Arbetade vi inte under semestern. 

Kanske skulle den unga chefen häpet ha frågat varifrån sådan lyx härstammade. Jag skulle ha svarat att det var våra förfäders strävan som gjorde att vi under åren 1955-1974 fick allt detta som lagstadgade rättigheter. Vad hände och varför ändrade de lagen, skulle chefen nyfiket ha frågat därnäst. Vi medelålders chefer i rummet skulle ha skruvat lite på oss och berättat att lagstiftningen finns kvar, men i praktiken inte. Varför inte, skulle hon ivrigt vilja veta. Vi skulle ha funderat en liten stund och svarat att tja, vi fick en iphone. Jag förstår inte riktigt, hur tänkte ni då ni bytte bort allt detta mot en iphone? Vi skulle avsluta med att förklara att vi nog inte hade tänkt så mycket alls. Det bara hände, liksom. Och hade vi ens något val?

Temat saker som bara händer och inga val leder mina tankar vidare till utbildningsminister Gustav Fridolin. För ett par veckor sen stod det att läsa i tidningarna att enligt Fridolin så har ”både den ena och den andra” av hans medarbetare fått rycka in som barnvakt – på kontoret och hemma - när hans barn har varit sjukt eller förskolan har varit stängd. Fridolin förklarar att:

“Det jag däremot kan säga är att även ett språkrör har dagar då förskolan är stängd och jag är glad att jag kan ha det här jobbet också som småbarnsförälder."

Den högsta chefen för ett parti som förespråkar familjevärden och 6 timmars arbetsdagar gläds alltså åt att ”även ett språkrör” kan vara småbarnsförälder. Då genom att delegera barnpassningen. Det anmärkningsvärda är inte att Fridolin vill ha barnvakt – det vill de flesta av oss ha när dagis är stängt eller vi vaknar upp till ännu en vab-dag. Att han delegerar barnpassningen till sina medarbetare lämnar jag också därhän med en förhoppning om att någon i hans närhet tipsar ministern om professionella barnvaktstjänster och RUT-avdrag. Det som emellertid är högst anmärkningsvärt är att Fridolin lever i tron om att hans jobb är så synnerligen viktigt att han omöjligt kan vara hemma från jobbet en enda dag. Han har inget val. Fem dagars vecka, 6 timmars dagar och att ta hand om sjuka barn är med andra ord enligt Fridolin ett möjligt val enbart för alla oss andra som har mindre viktiga jobb. Det jag skulle vilja berätta till ministern är att ”alla vi andra” också anser oss vara synnerligen viktiga och fullt ut oumbärliga på jobbet. Vi lider av en kollektiv hybris som har fått oss att urholka vårt välfärdssystem och vårt välmående.

En chef som uppenbart inte anser sig vara oumbärlig är president Putin. Putin är knappast en chefsförebild för varken Fridolin, dig eller mig, men jag undrar om inte presidenten kan ha en sak att lära oss ändå. Medan Fridolin anser sig själv så betydelsefull att han inte kan vara borta från jobbet en enda dag, så ”försvann” Putin i tio dagar med enda konsekvensen att skvallret gick. I måndags dök han upp igen på gott humör, men han vägrar att berätta vad han har sysslat med. Samma man sa för några år sen:

"I have a private life in which I do not permit interference. It must be respected."

Säkerligen lider också Putin av (grandios?) hybris, men det som skiljer Putin från Fridolin (och oss andra) är att presidenten inte har intagit övertygelsen att han inte har något val. Integritet är en underskattad ledaregenskap och innerst inne vet vi att man inte behöver vara president för att kunna göra val i livet. Putin har förmodligen också fått en iphone, men det känns som att han kan ha betalat ett mycket lägre pris än vad Fridolin, du och jag har gjort.

Som prenumerant på Chefshusets nyhetsbrev får du Vibekes blogg direkt i din mejl varje onsdag.

• Dela